Från och med nu kommer jag att göra mina inlägg på bloggen:
Lilla Torg Liberalerna
Väl mött!
onsdag 30 maj 2007
tisdag 29 maj 2007
Födelsedagspresent: Miljonkostnader för hushållen
Jag har tidigare skrivit om Avfall Sveriges stöd till brott mot LOU. Dessa brott kostar årligen hushållen flera miljoner kronor. I dagarna fyller intresseorganisationen 60 år.
Till tidningen Ny Teknik sa, enligt den egna hemsidan, Avfall Sveriges VD Weine Wiqvist, att: "Det är rimligt att en kommun som äger en förbränningsanläggning kan bestämma att avfall skickas dit." En intressant följdfråga vore: Även om det bryter mot lagen? Frågan ska nämligen snart prövas i Regeringsrätten. Men det är bara en av många frågor inom avfallsområdet där kommuner fällts för brott mot Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) och mot Kommunallagen. Lagar som för övrigt Avfall Sverige arbetar för att avskaffa när det gäller avtalshanteringen.
Några som reagerat kraftigt mot Avfall Sveriges kostsamma och snedvridande lobbyverksamhet är Nima Sanandaji (VD för tankesmedjan Captus), Stefan Persson (Verksamhetsansvarig för Rhetikfabriken), samt riksdagsledamöterna Hans Backman (fp) och Gunvor G Ericson (mp). Läs deras debattartikel i Kvällsposten.
Till tidningen Ny Teknik sa, enligt den egna hemsidan, Avfall Sveriges VD Weine Wiqvist, att: "Det är rimligt att en kommun som äger en förbränningsanläggning kan bestämma att avfall skickas dit." En intressant följdfråga vore: Även om det bryter mot lagen? Frågan ska nämligen snart prövas i Regeringsrätten. Men det är bara en av många frågor inom avfallsområdet där kommuner fällts för brott mot Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) och mot Kommunallagen. Lagar som för övrigt Avfall Sverige arbetar för att avskaffa när det gäller avtalshanteringen.
Några som reagerat kraftigt mot Avfall Sveriges kostsamma och snedvridande lobbyverksamhet är Nima Sanandaji (VD för tankesmedjan Captus), Stefan Persson (Verksamhetsansvarig för Rhetikfabriken), samt riksdagsledamöterna Hans Backman (fp) och Gunvor G Ericson (mp). Läs deras debattartikel i Kvällsposten.
onsdag 25 april 2007
Sovjetstatens försvarare
Häromdagen dog mannen som slog i sista spiken i Sovjetstatens kista, Boris Jeltsin. Nästan samtidigt avbryter fackföreningen Byggnads sin vendetta mot byggbolaget PEAB efter att arbetsgivarsidan tvingats vika ner sig. Avtalet innehåller flera delar som stinker socialistiskt maktspråk, där individen inte får något som helst utrymme. Byggnads tillåter till exempel inte sina medlemmar att förhandla direkt med arbetsgivaren. Alla förhandlingar ska ske via en av Byggnads partibok(s)viftare.
Arbetsgivarsidan tvingades också att ge Byggnads rätt att ta del av löneuppgifter för icke-medlemmar. För det första ställer jag mig mycket tveksam till om arbetsgivaren ens har rätt att lämna ut den här typen av uppgifter till tredje part. En arbetstagare som valt att stå utanför facket har ingen avtalsrelation med Byggnads. För det andra strider det sannolikt mot Personuppgiftslagen (PUL), vilket bland annat DN rapporterar om. Alldeles oavsett om det strider mot lagen eller inte är det förkastligt ur ett individuellt perspektiv. Har jag valt att stå utanför en förening ska inte min arbetsgivare eller någon annan som jag har en avtalsreglerad relation till tvingas lämna ut personuppgifter till den föreningen.
Arbetsgivarsidan tvingades också att ge Byggnads rätt att ta del av löneuppgifter för icke-medlemmar. För det första ställer jag mig mycket tveksam till om arbetsgivaren ens har rätt att lämna ut den här typen av uppgifter till tredje part. En arbetstagare som valt att stå utanför facket har ingen avtalsrelation med Byggnads. För det andra strider det sannolikt mot Personuppgiftslagen (PUL), vilket bland annat DN rapporterar om. Alldeles oavsett om det strider mot lagen eller inte är det förkastligt ur ett individuellt perspektiv. Har jag valt att stå utanför en förening ska inte min arbetsgivare eller någon annan som jag har en avtalsreglerad relation till tvingas lämna ut personuppgifter till den föreningen.
tisdag 17 april 2007
EU i totalitär riktning
I början av förra månaden ställde jag frågan: Vilka tankar ska vi förbjuda? Det var apropå diskussionen inom EU att förbjuda förnekande av Förintelsen och andra folkmord. Nu i veckan kommer EU:s justitieministrar att fatta beslut i frågan och allt tyder på att det tyska förslaget kommer att röstas igenom. Hur kan Beatrice Ask (m) med gott samvete medverka till att omintetgöra den svenska, grundlagskyddade yttrandefriheten??? Det räcker att ett medlemsland ställer sig upp och försvarar de mänskliga rättigheterna. Sverige borde vara det landet!
Henrik Alexandersson är också mycket upprörd (inlägg här och här). I övrigt är det obehagligt tyst.
De flesta minns nog vad de gjorde när muren föll, när Estonia sjönk, när Olof Palme blev mördad och när flygplanen kraschades in i World Trade Center. Om några år får vi kanske ställa oss frågan: Var befann du dig när dina tankar förbjöds?
Henrik Alexandersson är också mycket upprörd (inlägg här och här). I övrigt är det obehagligt tyst.
De flesta minns nog vad de gjorde när muren föll, när Estonia sjönk, när Olof Palme blev mördad och när flygplanen kraschades in i World Trade Center. Om några år får vi kanske ställa oss frågan: Var befann du dig när dina tankar förbjöds?
måndag 2 april 2007
Bedrövligt!
Det går inte att bygga ett framgångsrikt hockeylag när merparten av spelarna har sin karriär bakom sig. Det har Malmö Redhawks bittert fått erfara den här säsongen. Hela ledningen borde ta sitt ansvar för fiaskot. Klubbdirektören Thomas Stenberg hävdar att de har en plan för att komma tillbaka till Elitserien. Hoppas den handlar om själ och hjärta istället för om mer pengar. Det måste rimligtvis finnas mängder av unga, hungriga spelare i södra Sverige som gärna vill visa framfötterna i ett lag som i vart fall kommer att vara ett av de bättre i Allsvenskan. En stomme av rutinerade spelare som brinner för klubben tillsammans med pigga egna produkter och nyförvärv, kan göra rödhökarna till en fågel Fenix.
måndag 26 mars 2007
Utmaningsrätt – ett mycket bra initiativ
I slutet av förra året antog Sollentuna som första kommun ett förslag om utmaningsrätt (Protokoll från 2006-12-18, §263). Bakom beslutet stod den borgerliga majoriteten.
”Med utmaningsrätt brukar man mena följande; Om ett privat företag anmäler till kommunen att företaget på entreprenad vill utföra en kommunal tjänst skall kommunen göra en offentlig upphandling och låta bl.a. det anmälande företaget lämna anbud på tjänsten.
Ibland avses även att ett företag dessutom har rätt att begära en prövning av om en verksamhet skall säljas dvs. inte längre drivas av kommunen, vare sig med egen personal eller med entreprenör. Här avses fall där det kan ifrågasättas om kommunen har rätt att över huvud taget agera på en viss marknad.”
Tanken bakom utmaningsrätten är att öka kvalitén och nyttan för kommuninvånarna, samt använda kommunens medel på ett effektivare sätt. Genom ökad konkurrens ökar också utvecklingsmöjligheterna för de som arbetar inom de offentligt finansierade verksamheterna.
Att använda kommunala medel på ett kostnadseffektivare sätt är ett tydligt steg i rätt riktning. Allianspartierna i Sollentuna och säkert i många andra kommuner tycks ha insett att de faktiskt är i kommuninvånarnas tjänst och att det är deras pengar de beslutar över. Den insikten har jag svårt att se att de röd-gröna partierna skulle komma till inom överskådlig tid.
Förhoppningsvis kan den här typen av beslut leda till att kostsamma, ineffektiva kommunala monopol (som t.ex. avfallshanteringsmonopolet) utmanas och bryts upp.
”Med utmaningsrätt brukar man mena följande; Om ett privat företag anmäler till kommunen att företaget på entreprenad vill utföra en kommunal tjänst skall kommunen göra en offentlig upphandling och låta bl.a. det anmälande företaget lämna anbud på tjänsten.
Ibland avses även att ett företag dessutom har rätt att begära en prövning av om en verksamhet skall säljas dvs. inte längre drivas av kommunen, vare sig med egen personal eller med entreprenör. Här avses fall där det kan ifrågasättas om kommunen har rätt att över huvud taget agera på en viss marknad.”
Tanken bakom utmaningsrätten är att öka kvalitén och nyttan för kommuninvånarna, samt använda kommunens medel på ett effektivare sätt. Genom ökad konkurrens ökar också utvecklingsmöjligheterna för de som arbetar inom de offentligt finansierade verksamheterna.
Att använda kommunala medel på ett kostnadseffektivare sätt är ett tydligt steg i rätt riktning. Allianspartierna i Sollentuna och säkert i många andra kommuner tycks ha insett att de faktiskt är i kommuninvånarnas tjänst och att det är deras pengar de beslutar över. Den insikten har jag svårt att se att de röd-gröna partierna skulle komma till inom överskådlig tid.
Förhoppningsvis kan den här typen av beslut leda till att kostsamma, ineffektiva kommunala monopol (som t.ex. avfallshanteringsmonopolet) utmanas och bryts upp.
torsdag 22 mars 2007
Välmenande förstörare
Debatten om glassen ”Girlie” har fortsatt idag på morgonen bland annat i TV4 och i P1 Morgon. Generalsekreteraren för intresseföreningen Sveriges Konsumenter, Jan Bertoft, framhärdar sina åsikter (se nedan).
Bertoft har rätt i att glassdebaclet är en del i ett större sammanhang, men jag tror inte han är medveten om hur tydligt han sällar sig till gruppen av välmenande förstörare. Politiker, debattörer, m.fl. är väldigt måna om att ”hjälpa” andra, men i mina ögon begår de flera kardinalfel:
1) De ”hjälper” människor som inte har bett om någon hjälp och som inte vill ha den.
För inte så länge sedan hamnade en annan glass i blåsväder. Glassen Nogger Black beskylldes av Centrum mot Rasism (CMR) för att vara rasistisk. Förutom möjligen André Mkandawire (dåvarande pressekreteraren på CMR) var det sannolikt inga svarta personer som kände sig kränkta av glassen innan CMR började väsnas. Typexempel på självpåtagna ”räddare” som egentligen inte har någon att ”rädda”.
2) De har otillräckliga kunskaper om de som de vill ”hjälpa”
Jan Bertoft har antingen inga egna barn eller så låter han ideologin komma före förståelsen för dem. För ett barn är rosa en färg, varken mer eller mindre. Glitter är glitter. Så får de tydligen inte tycka. Vuxne Bertoft sitter i TV-soffan och berättar att rosa glitterglass signalerar till små tjejer att de ska vara passiva och undfallande. Låt våra barn slippa den ideologiska laddning som förnumstiga vuxna lägger in i färger och annat. Att inte få tycka som man gör utan ständiga pekpinnar från vuxenvärlden skapar långt mycket mer oro för ett barn eller en tonåring, än vad en rosa glass någonsin kan göra.
Att tro sig veta hur de hjälpbehövande vill bli hjälpta istället för att vara lyhörd och skaffa sig kunskaper präglar tyvärr mycket annat, som t.ex. delar av u-landsbiståndet. Tjusiga lantbruksmaskiner och fabriker av svenskt snitt som står oanvända efter ett år eftersom ingen kan hantera dem eller för att de inte klarar av klimatet i området, är alltför vanligt förekommande. Jag är övertygad om att de mest lyckade biståndsprojekten är de som helt och hållet utgår från de hjälpbehövandes behov och förutsättningar. Till syvende och sist handlar det om respekt för andra.
3) De stjälper mer än hjälper
För en person som blivit utsatt för misshandel i hemmet är det välgörande att veta att h*n inte är ensam. Men det är direkt kontraproduktivt att bli reducerad till en del i en grupp, eller ännu värre, till en siffra i statistiken. Var och en förtjänar att behandlas som den individ de är och få hjälp utifrån sina behov. Istället för att satsa miljoner på forskning kring den feministiska maktanalysen (ett annat ord för socialistisk konformism) borde de pengarna satsas på de personer som hjälper individer.
Att reduceras till en ansiktslös del i en påstådd struktur skapar en maktlöshet som vi ser många tecken på i dagens samhälle. Politiker och andra vill hjälpa men istället har de skapat en nation av osäkra, otrygga människor. Utgår man istället från individens behov kommer reduktionen i andra änden, dvs. i de politiska ingreppen.
Bertoft har rätt i att glassdebaclet är en del i ett större sammanhang, men jag tror inte han är medveten om hur tydligt han sällar sig till gruppen av välmenande förstörare. Politiker, debattörer, m.fl. är väldigt måna om att ”hjälpa” andra, men i mina ögon begår de flera kardinalfel:
1) De ”hjälper” människor som inte har bett om någon hjälp och som inte vill ha den.
För inte så länge sedan hamnade en annan glass i blåsväder. Glassen Nogger Black beskylldes av Centrum mot Rasism (CMR) för att vara rasistisk. Förutom möjligen André Mkandawire (dåvarande pressekreteraren på CMR) var det sannolikt inga svarta personer som kände sig kränkta av glassen innan CMR började väsnas. Typexempel på självpåtagna ”räddare” som egentligen inte har någon att ”rädda”.
2) De har otillräckliga kunskaper om de som de vill ”hjälpa”
Jan Bertoft har antingen inga egna barn eller så låter han ideologin komma före förståelsen för dem. För ett barn är rosa en färg, varken mer eller mindre. Glitter är glitter. Så får de tydligen inte tycka. Vuxne Bertoft sitter i TV-soffan och berättar att rosa glitterglass signalerar till små tjejer att de ska vara passiva och undfallande. Låt våra barn slippa den ideologiska laddning som förnumstiga vuxna lägger in i färger och annat. Att inte få tycka som man gör utan ständiga pekpinnar från vuxenvärlden skapar långt mycket mer oro för ett barn eller en tonåring, än vad en rosa glass någonsin kan göra.
Att tro sig veta hur de hjälpbehövande vill bli hjälpta istället för att vara lyhörd och skaffa sig kunskaper präglar tyvärr mycket annat, som t.ex. delar av u-landsbiståndet. Tjusiga lantbruksmaskiner och fabriker av svenskt snitt som står oanvända efter ett år eftersom ingen kan hantera dem eller för att de inte klarar av klimatet i området, är alltför vanligt förekommande. Jag är övertygad om att de mest lyckade biståndsprojekten är de som helt och hållet utgår från de hjälpbehövandes behov och förutsättningar. Till syvende och sist handlar det om respekt för andra.
3) De stjälper mer än hjälper
För en person som blivit utsatt för misshandel i hemmet är det välgörande att veta att h*n inte är ensam. Men det är direkt kontraproduktivt att bli reducerad till en del i en grupp, eller ännu värre, till en siffra i statistiken. Var och en förtjänar att behandlas som den individ de är och få hjälp utifrån sina behov. Istället för att satsa miljoner på forskning kring den feministiska maktanalysen (ett annat ord för socialistisk konformism) borde de pengarna satsas på de personer som hjälper individer.
Att reduceras till en ansiktslös del i en påstådd struktur skapar en maktlöshet som vi ser många tecken på i dagens samhälle. Politiker och andra vill hjälpa men istället har de skapat en nation av osäkra, otrygga människor. Utgår man istället från individens behov kommer reduktionen i andra änden, dvs. i de politiska ingreppen.
Kris och kris
På Neos blogg skriver Peter Wennblad en verklig mitt-i-prick-kommentar: "Kubanska myndigheter smygläser svensk post och orsakar diplomatisk kris. Detta samma vecka som statsministern hotar med politisk kris om svenska myndigheter inte tillåts göra detsamma."
onsdag 21 mars 2007
Glass som upprör
Föreningen Sveriges Konsumenter är på krigsstigen. Anledningen är den nya glassen "Girlie" från GB, en rosa historia med glittersmink i glasspinnen.
"- Jag ifrågasätter att det finns en efterfrågan," säger generalsekreteraren Jan Bertoft i en intervju i SvD. Det är inte en konsumentförenings sak att bedöma efterfrågan. Den frågan ligger hos tillverkaren och ytterst hos konsumenterna. Hela attityden andas en pekpinnementalitet som får Bertoft att låta som en politiker. Har han rätt och det inte finns någon efterfrågan på glassen kommer den snart att vara borta från marknaden. Det är det som är en av många bra saker med marknadsekonomi: Köparen bestämmer om en vara ska finnas kvar eller inte.
Att det handlar om en organisation som tagit politisk ställning blir uppenbar när Jan Bertoft säger att han "[..]tycker också att företagen har ett ansvar för hur samhället utformas" och tillägger att han tycker att produkten ska ändras så att den är mer könsneutral. Han är naturligtvis fri att tycka vad han vill som privatperson men är man generalsekreterare i en organisation vars medlemmar i stor utsträckning är delar av arbetarrörelsen, så uppfattas det onekligen som en partipolitisk inlaga. Det handlar inte om att företagen ska ha ett ansvar för hur samhället utformas i stort utan de ska utforma samhället på det vis som Bertoft & Co anser vara riktigt. Varför ska företagen tvingas ta ansvar för någon annans vision? Varför ska GB ens behöva blanda sig i politiken? Det behövs ingen ökad politisering av samhället - tvärtom!
"- Jag ifrågasätter att det finns en efterfrågan," säger generalsekreteraren Jan Bertoft i en intervju i SvD. Det är inte en konsumentförenings sak att bedöma efterfrågan. Den frågan ligger hos tillverkaren och ytterst hos konsumenterna. Hela attityden andas en pekpinnementalitet som får Bertoft att låta som en politiker. Har han rätt och det inte finns någon efterfrågan på glassen kommer den snart att vara borta från marknaden. Det är det som är en av många bra saker med marknadsekonomi: Köparen bestämmer om en vara ska finnas kvar eller inte.
Att det handlar om en organisation som tagit politisk ställning blir uppenbar när Jan Bertoft säger att han "[..]tycker också att företagen har ett ansvar för hur samhället utformas" och tillägger att han tycker att produkten ska ändras så att den är mer könsneutral. Han är naturligtvis fri att tycka vad han vill som privatperson men är man generalsekreterare i en organisation vars medlemmar i stor utsträckning är delar av arbetarrörelsen, så uppfattas det onekligen som en partipolitisk inlaga. Det handlar inte om att företagen ska ha ett ansvar för hur samhället utformas i stort utan de ska utforma samhället på det vis som Bertoft & Co anser vara riktigt. Varför ska företagen tvingas ta ansvar för någon annans vision? Varför ska GB ens behöva blanda sig i politiken? Det behövs ingen ökad politisering av samhället - tvärtom!
tisdag 20 mars 2007
Moderaterna – en del av arbetarrörelsen?
Igår presenterade tankesmedjan Captus rapporten ”I fackföreningarnas intresse – En granskning av de nya moderaternas arbetsmarknadspolitik” som skärrskådar moderaternas kraftiga vänstergir i arbetsmarknadsfrågorna. Trots att de ”nya” moderaterna trätt in på arenan har dock retoriken varit gammal; fast inte gammal moderat utan gammal socialdemokratisk. I en intervju i LO-tidningen hävdar Fredrik Reinfeldt att: ”Min bestämda känsla är att arbetsrätten har fungerat både vid neddragningar och konflikter, och att den är en väsentlig grund för trygghet.”
Från att ha förespråkat en förändring av arbetsmarknadspolitiken har moderaterna lagt om kursen till att bli, med första vice ordförande Gunilla Karlssons ord, kollektivavtalsfantaster. Det är en markant omsvängning. Beror det på att behovet av arbetsmarknadspolitiska reformer inte längre existerar? Knappast, även om de moderata ministrarna gärna vill ge det intrycket.
När det gäller den fackliga makten har omsvängningen nästan varit ännu större. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin uttalade sig i DN om antalet strejkdagar: ”Förra året hade vi ungefär 1000 strejkdagar. I Frankrike var det en miljon. [..] Den svenska modellen fungerar.” Förutom det tveksamma i att jämföra två så olika stora arbetsmarknader är argumenten missvisande. Förvisso hamnar vi under OECD-genomsnittet men bara med 0,009 arbetsdagar per arbetare. Utgår man enbart från statistiken borde vi kasta den svenska modellen överbord och t.ex. anamma den tyska.
Finansminister Anders Borg går ännu längre i TCO-tidningen när han säger: ”- Nej, från andra länder vet vi att om man vill vara besvärlig mot facket, då ska man ändra arbetsrätten och förstatliga a-kassorna, och det vill inte vi.”
Är det syftet med moderaternas vänsteromläggning – att undvika att göra sig besvärliga mot facket? Moderaterna gick till val på att återupprätta arbetslinjen och bryta utanförskapet för de svaga grupper som idag står utanför arbetsmarknaden. Ändå väljer man att bara förändra en begränsad del av de rigida strukturer och den maktobalans som framförallt håller unga och personer med invandrarbakgrund i utanförskap. Men de är i vart fall inte besvärliga mot facket…
Det är ett allvarligt problem när makten blir ett självändamål. Istället för att ställa sig på de svagas sida, bryta utanförskap och underlätta för småföretagare, har de nya moderaterna valt att liera sig med de mäktigaste på arbetsmarknaden. Beklagligt nog är det en linje som går igen i hela den nymoderata politiken. Jag har mycket svårt att se att de socialdemokrater som röstade på moderaterna i förra valet kommer att göra om det, i synnerhet nu när (s) bytt ut sin trötta partiledare mot en mer entusiastisk. Risken är också stor att de borgerliga väljarna flyr en allians som bedriver socialdemokratisk politik och som väljer makten framför människan. Läge för centern, folkpartiet och kristdemokraterna att återupprätta arbetslinjen för alla och inte bara för de som redan hålls om ryggen av systemet?
Från att ha förespråkat en förändring av arbetsmarknadspolitiken har moderaterna lagt om kursen till att bli, med första vice ordförande Gunilla Karlssons ord, kollektivavtalsfantaster. Det är en markant omsvängning. Beror det på att behovet av arbetsmarknadspolitiska reformer inte längre existerar? Knappast, även om de moderata ministrarna gärna vill ge det intrycket.
När det gäller den fackliga makten har omsvängningen nästan varit ännu större. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin uttalade sig i DN om antalet strejkdagar: ”Förra året hade vi ungefär 1000 strejkdagar. I Frankrike var det en miljon. [..] Den svenska modellen fungerar.” Förutom det tveksamma i att jämföra två så olika stora arbetsmarknader är argumenten missvisande. Förvisso hamnar vi under OECD-genomsnittet men bara med 0,009 arbetsdagar per arbetare. Utgår man enbart från statistiken borde vi kasta den svenska modellen överbord och t.ex. anamma den tyska.
Finansminister Anders Borg går ännu längre i TCO-tidningen när han säger: ”- Nej, från andra länder vet vi att om man vill vara besvärlig mot facket, då ska man ändra arbetsrätten och förstatliga a-kassorna, och det vill inte vi.”
Är det syftet med moderaternas vänsteromläggning – att undvika att göra sig besvärliga mot facket? Moderaterna gick till val på att återupprätta arbetslinjen och bryta utanförskapet för de svaga grupper som idag står utanför arbetsmarknaden. Ändå väljer man att bara förändra en begränsad del av de rigida strukturer och den maktobalans som framförallt håller unga och personer med invandrarbakgrund i utanförskap. Men de är i vart fall inte besvärliga mot facket…
Det är ett allvarligt problem när makten blir ett självändamål. Istället för att ställa sig på de svagas sida, bryta utanförskap och underlätta för småföretagare, har de nya moderaterna valt att liera sig med de mäktigaste på arbetsmarknaden. Beklagligt nog är det en linje som går igen i hela den nymoderata politiken. Jag har mycket svårt att se att de socialdemokrater som röstade på moderaterna i förra valet kommer att göra om det, i synnerhet nu när (s) bytt ut sin trötta partiledare mot en mer entusiastisk. Risken är också stor att de borgerliga väljarna flyr en allians som bedriver socialdemokratisk politik och som väljer makten framför människan. Läge för centern, folkpartiet och kristdemokraterna att återupprätta arbetslinjen för alla och inte bara för de som redan hålls om ryggen av systemet?
måndag 19 mars 2007
Jag opponerar, alltså finns jag
Ungefär så tycktes Zaida Catálan (mp) ha resonerat när hon debatterade hedersrelaterat våld med Ulf Kristersson (m) i radions Studio Ett idag. Trots att hon egentligen inte hade några invändningar i sakfrågan hade hon en flera minuter lång utläggning som mer eller mindre gick ut på att förklara hur dåliga Kristerssons åsikter var. Programledaren frågade flera gånger om Catalán tyckte att Ulf Kristersson hade fel i sak men det tyckte hon visst inte. Förutom att hon inte riktigt höll med om att hedersrelaterat våld skulle skilja sig från "vanligt" våld. Fast när Emre Güngör gett Kristersson rätt höll hon också med. Är det verkligen meningsfullt att bjuda in en person till en debatt som bara vill opponera sig för opponerandet skull? Å andra sidan är det mer underhållande än en debatt där debattörerna visar sig vara rörande överens.
Bakgrunden till debatten var Ulf Kristerssons debattartikel i dagens SvD.
Johan Ingerö frågar sig varför Ulf Kristersson uttalanden betraktas som kontroversiella.
Bakgrunden till debatten var Ulf Kristerssons debattartikel i dagens SvD.
Johan Ingerö frågar sig varför Ulf Kristersson uttalanden betraktas som kontroversiella.
onsdag 14 mars 2007
Den stora bluffen
Vad har kvällstidningar gemensamt med vissa forskare och en växande skara populistiska politiker? Svaret är att de vill ha dina pengar och att du ska skriva över din frihet på dem. Igår lade Storbritanniens miljöminister David Milliband fram ett förslag om femårsplaner för minskning av koldioxidutsläppen (se SvD). Redan när man talar om politiska femårsplaner borde varningsklockor ringa. Premiärminister Tony Blair jämför kampen mot det påstådda klimathotet med kampen mot fascismen och det kalla kriget mellan kommunism och demokrati. Var finns sinnet för proportioner? Granskar man klimatalarmismen har den många fler likheter med kommunismen och fascismen än med demokratin. Så varför gör då Blair sina huvudlösa jämförelser? Självklart har han en förhoppning att den dogmatiska klimatfundamentalismen ska ge New Labour nya år i regeringsställning. Ungefär samma förhoppning har sannolikt statsminister Reinfeldt (m). Sedan valet i september i fjol har många undrat om Reinfeldt gått upp i rök. Det är mycket talande att han dyker upp när det är dags att sprida massiva rökridåer.
På 70-talet varnade politiker, massmedia och en stor del av forskarvärlden för att vårt sätt att leva skulle orsaka enorma klimatförändringar. Tongångarna och retoriken var identisk med de som hörs idag, med en mycket viktig skillnad: Då varnade de oss för att vi var på väg mot en ny istid! Orsakar våra utsläpp av växthusgaser en minskning eller en ökning av den globala temperaturen? Nej, tvärtom. Mängden växthusgaser följer temperaturförändringarna fast med flera hundra års eftersläp. Växthusgaser utgör drygt en halv procent av vår atmosfär. 95% av växthusgaserna är vattenånga. En halv procent av 5% styr hela klimatet? Tror ni på det har jag tomter med havsutsikt i Jämtland som jag gärna säljer till er.
Väldigt många människor är beroende av de pengar som klimatalarmismen genererar. De har utvecklat sin propaganda till att likna en religion. Alla som säger emot stämplas som kättare. Många som mycket kritiskt granskar religioner köper rakt av allt som bär klimatalarmismens stämpel. Och precis som religiösa fundamentalister kräver de att alla andra ska leva som de lär. Det är uppenbart att vi inte ska lära som de lever. Förloraren Al Gore har tjänat miljoner på att åka privatplan jorden runt och predika klimatalarmismens evangelium. Peter Eriksson (mp) kräver att andra ska minska sina utsläpp samtidigt som han helt i onödan kör en stor SUV.
Brittiska Channel 4 visade en mycket intressant dokumentär för inte så länge sedan (ni kan hitta en kopia av dokumentären här).
Som ringsignal i mobilen har jag REM:s ”It’s the end of the world (and I feel fine)". Just den textraden beskriver rätt väl hur jag känner inför klimatalarmismens varningar om jordens undergång.
I Feel Fine!! *ler*
På 70-talet varnade politiker, massmedia och en stor del av forskarvärlden för att vårt sätt att leva skulle orsaka enorma klimatförändringar. Tongångarna och retoriken var identisk med de som hörs idag, med en mycket viktig skillnad: Då varnade de oss för att vi var på väg mot en ny istid! Orsakar våra utsläpp av växthusgaser en minskning eller en ökning av den globala temperaturen? Nej, tvärtom. Mängden växthusgaser följer temperaturförändringarna fast med flera hundra års eftersläp. Växthusgaser utgör drygt en halv procent av vår atmosfär. 95% av växthusgaserna är vattenånga. En halv procent av 5% styr hela klimatet? Tror ni på det har jag tomter med havsutsikt i Jämtland som jag gärna säljer till er.
Väldigt många människor är beroende av de pengar som klimatalarmismen genererar. De har utvecklat sin propaganda till att likna en religion. Alla som säger emot stämplas som kättare. Många som mycket kritiskt granskar religioner köper rakt av allt som bär klimatalarmismens stämpel. Och precis som religiösa fundamentalister kräver de att alla andra ska leva som de lär. Det är uppenbart att vi inte ska lära som de lever. Förloraren Al Gore har tjänat miljoner på att åka privatplan jorden runt och predika klimatalarmismens evangelium. Peter Eriksson (mp) kräver att andra ska minska sina utsläpp samtidigt som han helt i onödan kör en stor SUV.
Brittiska Channel 4 visade en mycket intressant dokumentär för inte så länge sedan (ni kan hitta en kopia av dokumentären här).
Som ringsignal i mobilen har jag REM:s ”It’s the end of the world (and I feel fine)". Just den textraden beskriver rätt väl hur jag känner inför klimatalarmismens varningar om jordens undergång.
I Feel Fine!! *ler*
torsdag 8 mars 2007
Fort men fel
När jag gjorde lumpen fanns det en kille som fick tillnamnet ”fort men fel”. Han jobbade på med en oerhörd hastighet, men tyvärr blev det oftast fel och han fick göra om alltihop.
Huvudledaren i dagens DN inleds med orden: ”Det är bråttom att minska utsläppen av växthusgaser.” Är det verkligen det? Bråttom? Tyvärr leder ord som ”bråttom” till att miljöfundamentalister och populistiska politiker hoppar på vilka projekt som helst, bara syftet verkar gott. Det politiska verktyget med handel av utsläppsrätter har blivit en flopp. En mycket kostsam flopp. Det är bara ett exempel.
Tidigare har produktionen av biobränslet etanol kritiserats hårt för att processen för att framställa det varit allt annat än miljövänlig. Nu när miljövänligare processer börjar dyka upp ökar politikernas intresse. Risken är stor att det även väcker deras tunnelseende och att det satsas massor av skattepengar på etanolen medan andra alternativ hamnar i skuggan. Agronomen och jordbruksekonomen Lars Jonasson har enligt Vetenskapsradion i P1 räknat ut att en satsning på energigrödor sannolikt kommer att få många bönder att sluta med djurhållning för att istället odla t.ex. energiskog. Resultatet blir att mer livsmedel måste importeras, merparten fraktas hit på avgasstinkande lastbilar, samt att den biologiska mångfalden riskerar att drabbas hårt. En god tanke som får allvarliga konsekvenser. Så ser det oftast ut när de politiska ingenjörerna kommer in i ”leken”.
Ska vi då bara sätta oss på händerna och inte göra någonting? Naturligtvis inte, men det är viktigt att skynda långsamt och att låta behoven styra utvecklingen istället för tvärtom. Det är viktigare att göra rätt än att göra det snabbt. Med andra ord bör vi inte lyssna på alarmisterna – för miljöns skull.
Huvudledaren i dagens DN inleds med orden: ”Det är bråttom att minska utsläppen av växthusgaser.” Är det verkligen det? Bråttom? Tyvärr leder ord som ”bråttom” till att miljöfundamentalister och populistiska politiker hoppar på vilka projekt som helst, bara syftet verkar gott. Det politiska verktyget med handel av utsläppsrätter har blivit en flopp. En mycket kostsam flopp. Det är bara ett exempel.
Tidigare har produktionen av biobränslet etanol kritiserats hårt för att processen för att framställa det varit allt annat än miljövänlig. Nu när miljövänligare processer börjar dyka upp ökar politikernas intresse. Risken är stor att det även väcker deras tunnelseende och att det satsas massor av skattepengar på etanolen medan andra alternativ hamnar i skuggan. Agronomen och jordbruksekonomen Lars Jonasson har enligt Vetenskapsradion i P1 räknat ut att en satsning på energigrödor sannolikt kommer att få många bönder att sluta med djurhållning för att istället odla t.ex. energiskog. Resultatet blir att mer livsmedel måste importeras, merparten fraktas hit på avgasstinkande lastbilar, samt att den biologiska mångfalden riskerar att drabbas hårt. En god tanke som får allvarliga konsekvenser. Så ser det oftast ut när de politiska ingenjörerna kommer in i ”leken”.
Ska vi då bara sätta oss på händerna och inte göra någonting? Naturligtvis inte, men det är viktigt att skynda långsamt och att låta behoven styra utvecklingen istället för tvärtom. Det är viktigare att göra rätt än att göra det snabbt. Med andra ord bör vi inte lyssna på alarmisterna – för miljöns skull.
Vägen till helvetet
”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser,” brukar det sägas. När försvarsminister Odenberg idag skriver på SvD Brännpunkt visar han tydligt att han inte hört uttrycket eller inte vill ta det till sig.
Odenberg hävdar att syftet är att skydda grundläggande fri- och rättigheter. Varför han då lägger fram ett förslag som åstadkommer det omvända förstår jag inte. Rick Falkvinge hänvisar till rapporten om ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” som kom för fem år sedan, där det bland annat tydligt framgår att de politiska skyddsmekanismer som hade satts upp för att skydda individen hade varit helt verkningslösa. Saknar Odenberg kunskaper om den rapporten?
Odenberg påstår vidare att signalspaningen fokuserar på informationen och inte på individen. Det är rent nonsens. Skulle FRA mot förmodan hitta nålen i den enorma höstacken och upptäcka ett hot mot rikets säkerhet är informationen värdelös om den inte kopplas till en eller flera individer.
Det är möjligt att syftet är att upptäcka militära hot, gränsöverskridande terrorism eller spridning av massförstörelsevapen. Men en så massiv övervakning som det är frågan om genererar mängder av spillinformation. Idag är den informationen kanske inte intressant, men imorgon? Med alla mekanismer på plats är det enkelt för en mindre nogräknad makthavare att dra igång ett system som skulle göra KGB och Stasi gröna av avund.
Jag visste inte att FRA bedrivit sin verksamhet utan att den varit reglerad i lag. Det är verkligen skrämmande.
Odenberg påstår att lagförslaget är baserat på en grundlig förankringsprocess. Är det därför han vill driva igenom det innan integrationsskyddskommitténs delbetänkande kommer om några veckor?
Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att rösta emot lagförslaget. Jag inte bara hoppas, utan kräver av de borgerliga politiker som värnar om individens integritet att de går emot partilinjen och förpassar förslaget till papperskorgen, där det hör hemma.
Odenberg hävdar att syftet är att skydda grundläggande fri- och rättigheter. Varför han då lägger fram ett förslag som åstadkommer det omvända förstår jag inte. Rick Falkvinge hänvisar till rapporten om ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” som kom för fem år sedan, där det bland annat tydligt framgår att de politiska skyddsmekanismer som hade satts upp för att skydda individen hade varit helt verkningslösa. Saknar Odenberg kunskaper om den rapporten?
Odenberg påstår vidare att signalspaningen fokuserar på informationen och inte på individen. Det är rent nonsens. Skulle FRA mot förmodan hitta nålen i den enorma höstacken och upptäcka ett hot mot rikets säkerhet är informationen värdelös om den inte kopplas till en eller flera individer.
Det är möjligt att syftet är att upptäcka militära hot, gränsöverskridande terrorism eller spridning av massförstörelsevapen. Men en så massiv övervakning som det är frågan om genererar mängder av spillinformation. Idag är den informationen kanske inte intressant, men imorgon? Med alla mekanismer på plats är det enkelt för en mindre nogräknad makthavare att dra igång ett system som skulle göra KGB och Stasi gröna av avund.
Jag visste inte att FRA bedrivit sin verksamhet utan att den varit reglerad i lag. Det är verkligen skrämmande.
Odenberg påstår att lagförslaget är baserat på en grundlig förankringsprocess. Är det därför han vill driva igenom det innan integrationsskyddskommitténs delbetänkande kommer om några veckor?
Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att rösta emot lagförslaget. Jag inte bara hoppas, utan kräver av de borgerliga politiker som värnar om individens integritet att de går emot partilinjen och förpassar förslaget till papperskorgen, där det hör hemma.
tisdag 6 mars 2007
Skyldig enligt lag att riskera ditt liv?
Alliansen planerar att införa en lag som gör det brottligt att inte ingripa om man bevittnar ett brott. Inger Davidsson (kd) talar om det som en civilkuragelag. Det är det naturligtvis inte. Civilkurage är inget man kan lagstifta fram. Artikel i SvD.
Det är juridiskt och moraliskt mycket tvivelaktigt att införa en lag som tvingar medborgarna att i fredstid riskera sina liv och frånta dem rätten att själva göra en riskbedömning. Den yttersta konsekvensen av ett ingripande kan faktiskt vara att den som ingriper råkar rejält illa ut, kanske rent av mister livet. Men det räcker att ringa polisen för att ha uppfyllt sina förpliktelser, hävdar vissa. Vet vi det? Kan domstolen komma att kräva ett mer aktivt handlande? Vems bedömning av risken är det som ska gälla?
Det är ingen hemlighet att lagar används för att styra människors beteende. Men i normala fall brukar det vara för att beivra ett farligt beteende. Här är det tvärtom. För att inte riskera att lagföras för brott mot ingripandelagen måste man utföra en potentiellt farlig handling.
Polisen är oroad att det kommer att leda till att färre människor träder fram och vittnar eftersom fokus riskerar att hamna på deras passivitet istället för på det begångna brottet. Det är en berättigad oro. Redan idag är det många som helt enkelt inte vågar vittna eftersom polisen har svårt för att skydda vittnen.
Alliansen följer en legalistisk attityd som är stark inom alla de sju socialdemokratiska partierna i Riksdagen. De tycks tro att allt kan styras med lag. Hur många av er som läser den här bloggen avstår från att mörda för att det är olagligt? Hur många avstår för att det går emot er personliga moral? BRÅ:s informationschef Ninna Mörner menar att ”Civilkurage är en attitydfråga som det är svårt att lagstifta kring.” Kan bara instämma. Den personliga moralen/attityden är det som styr beteendet. Jag ser en oerhört stor fara i att låta lagen styra moralen istället för tvärtom.
Hur långt ska lagen sträcka sig? Om min bästa vän begår en handling som jag svårligen kan betrakta som ett brott, t.ex. struntar i att betala TV-licensen, ska jag enligt lag vara skyldig att anmäla honom. Är det ett angiverisamhälle Alliansen vill ha? De slåss redan för en Stasi-liknande övervakning av medborgarnas kommunikation. Är inte det illa nog? Vill de bräcka Bodström i en tävling om vilken regering som först inför ett 1984-samhälle?
Det är juridiskt och moraliskt mycket tvivelaktigt att införa en lag som tvingar medborgarna att i fredstid riskera sina liv och frånta dem rätten att själva göra en riskbedömning. Den yttersta konsekvensen av ett ingripande kan faktiskt vara att den som ingriper råkar rejält illa ut, kanske rent av mister livet. Men det räcker att ringa polisen för att ha uppfyllt sina förpliktelser, hävdar vissa. Vet vi det? Kan domstolen komma att kräva ett mer aktivt handlande? Vems bedömning av risken är det som ska gälla?
Det är ingen hemlighet att lagar används för att styra människors beteende. Men i normala fall brukar det vara för att beivra ett farligt beteende. Här är det tvärtom. För att inte riskera att lagföras för brott mot ingripandelagen måste man utföra en potentiellt farlig handling.
Polisen är oroad att det kommer att leda till att färre människor träder fram och vittnar eftersom fokus riskerar att hamna på deras passivitet istället för på det begångna brottet. Det är en berättigad oro. Redan idag är det många som helt enkelt inte vågar vittna eftersom polisen har svårt för att skydda vittnen.
Alliansen följer en legalistisk attityd som är stark inom alla de sju socialdemokratiska partierna i Riksdagen. De tycks tro att allt kan styras med lag. Hur många av er som läser den här bloggen avstår från att mörda för att det är olagligt? Hur många avstår för att det går emot er personliga moral? BRÅ:s informationschef Ninna Mörner menar att ”Civilkurage är en attitydfråga som det är svårt att lagstifta kring.” Kan bara instämma. Den personliga moralen/attityden är det som styr beteendet. Jag ser en oerhört stor fara i att låta lagen styra moralen istället för tvärtom.
Hur långt ska lagen sträcka sig? Om min bästa vän begår en handling som jag svårligen kan betrakta som ett brott, t.ex. struntar i att betala TV-licensen, ska jag enligt lag vara skyldig att anmäla honom. Är det ett angiverisamhälle Alliansen vill ha? De slåss redan för en Stasi-liknande övervakning av medborgarnas kommunikation. Är inte det illa nog? Vill de bräcka Bodström i en tävling om vilken regering som först inför ett 1984-samhälle?
Vilka tankar ska vi förbjuda?
Det pågår en diskussion inom EU om huruvida man ska förbjuda förnekandet av Förintelsen och andra folkmord. Tyskland, där en sådan lag redan finns, är starkt pådrivande. Sverige kommer att kunna få undantag från lagen och har därför, fegt nog, valt att inte bjuda motstånd. Även om vi inte direkt drabbas av lagen är det en mycket viktig principiell diskussion. Var går gränsen för yttrandefriheten?
I Sveriges Radio idag debatterade Maciej Zaremba och Anders R Olsson frågan.
En viktig styrka i vårt samhälle, jämfört med diktaturer, är att alla idéer och tankar kan diskuteras, även fruktansvärda sådana. Börjar vi tumma på detta öppnar vi Pandoras Ask. Jag kan hålla med om att det är vidrigt att förneka ett av vår tids värsta brott mot mänskligheten och jag har full förståelse för de som känner sig kränkta av förnekelsen. Men om vi förbjuder det kan vi inte i en öppen debatt förkasta dessa hemska tankar. Lyfts de fram i ljuset spricker de i de flestas ögon. Vi löper en stor risk att skapa martyrer av de som döms för brott mot förnekelselagen.
Per T Ohlsson har skrivit mycket klokt i ämnet i Sydsvenskan.
I Tyskland har en lag som förbjuder förnekande av Förintelsen funnits i ca 60 år. Har den haft avsedd effekt? Har nazismen hållits tillbaka? Den starkt framväxande nazismen i de områden där det är förbjudet att förneka Förintelsen talar sitt tydliga språk. Tvärtom spelar vi de odemokratiska krafterna rakt i händerna.
I diskussionen har det även väckts röster för att det ska bli förbjudet att förneka kommunismens brott mot mänskligheten. Men detta har stött på ett enormt starkt motstånd. Varför? Vill man ha en lag bör man åtminstone vara konsekvent.
Den viktigaste frågan är ändå: Om vi förbjuder förnekandet av Förintelsen idag, vilka tankar förbjuder vi imorgon?
I Sveriges Radio idag debatterade Maciej Zaremba och Anders R Olsson frågan.
En viktig styrka i vårt samhälle, jämfört med diktaturer, är att alla idéer och tankar kan diskuteras, även fruktansvärda sådana. Börjar vi tumma på detta öppnar vi Pandoras Ask. Jag kan hålla med om att det är vidrigt att förneka ett av vår tids värsta brott mot mänskligheten och jag har full förståelse för de som känner sig kränkta av förnekelsen. Men om vi förbjuder det kan vi inte i en öppen debatt förkasta dessa hemska tankar. Lyfts de fram i ljuset spricker de i de flestas ögon. Vi löper en stor risk att skapa martyrer av de som döms för brott mot förnekelselagen.
Per T Ohlsson har skrivit mycket klokt i ämnet i Sydsvenskan.
I Tyskland har en lag som förbjuder förnekande av Förintelsen funnits i ca 60 år. Har den haft avsedd effekt? Har nazismen hållits tillbaka? Den starkt framväxande nazismen i de områden där det är förbjudet att förneka Förintelsen talar sitt tydliga språk. Tvärtom spelar vi de odemokratiska krafterna rakt i händerna.
I diskussionen har det även väckts röster för att det ska bli förbjudet att förneka kommunismens brott mot mänskligheten. Men detta har stött på ett enormt starkt motstånd. Varför? Vill man ha en lag bör man åtminstone vara konsekvent.
Den viktigaste frågan är ändå: Om vi förbjuder förnekandet av Förintelsen idag, vilka tankar förbjuder vi imorgon?
måndag 5 mars 2007
Reinfeldt allierar sig med monopolkramare?
Vid upphandling av sophantering bryter många kommuner regelmässigt mot LOU (Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling) när de köper tjänster för avfallshantering från sina egna interkommunala bolag. Detta kostar invånarna i de berörda kommunerna miljontals kronor och skapar en monopolställning. Priserna hålls uppe och vinsterna används för att konkurrera ut privata alternativ.
Bara genom att följa LOU skulle kommunerna kunna sänka kostnaderna för avfallshanteringen med upp till 30%. Men det vill inte Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och branschorganisationen Avfall Sverige (tidigare Svenska Renhållningsverksföreningen (RFV)). Häpnadsväckande nog kräver de istället att LOU avskaffas inom avfallshanteringen! Skrivelsen, som skickades till Finansdepartementet i juni 2006 undertecknades av Ilmar Reepalu som bl.a. är kommunstyrelseordförande i Malmö Stad och RFV:s ordförande Kjell-Arne Landgren. Malmö är en av de kommuner som konsekvent bryter mot LOU.
Granskar man Avfall Sveriges styrelse dyker det upp ett intressant namn: Filippa Reinfeldt, kommunstyrelseordförande i Täby Kommun och tillika gift med Sveriges stadsminister. I en intervju i SvD i höstas sedan menade hon att ”Vi arbetar för att flytta makten till folks köksbord.” och ”[d]et finns ingen gräns för hur mycket som kan privatiseras[..]”. Gäller det även avfallshanteringen? Ställer hon sig bakom kraven på att avskaffa LOU inom nämnda hanteringen?
Som av en ren händelse besöker stadsministern Göteborg och Alingsås idag. Där ska han bl.a. besöka Renovas avfallsförbränningsanläggning. Renova är ett av de interkommunala bolag som innehar en monopolställning för avfallshantering inom de 11 kommuner som äger bolaget. Det har inneburit att förbränningsavgifterna är marknadens högsta, nästan 40% högre än i t.ex. Borås Kommun, som följt LOU vid upphandlingen.
Uppdatering: I DN Debatt idag skriver Fredrik Reinfeldt och Danmarks statsminister Anders Fough Rasmussen att EU ska sträva efter att bli världens mest energieffektiva ekonomi. Ett viktigt steg för svenskt vidkommande vore att bryta de i många fall olagliga interkommunala monopolen inom avfallshanteringen. Idag saknas incitament att bli effektivare och i de fall där utveckling ändå sker är det till ett högt pris för kommuninvånarna. Reinfeldt och Fough Rasmussen menar att "kampen mot klimatförändringen kan gå hand i hand med ökad sysselsättning, tillväxt och välstånd". Upp till bevis, Fredrik!
Bara genom att följa LOU skulle kommunerna kunna sänka kostnaderna för avfallshanteringen med upp till 30%. Men det vill inte Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och branschorganisationen Avfall Sverige (tidigare Svenska Renhållningsverksföreningen (RFV)). Häpnadsväckande nog kräver de istället att LOU avskaffas inom avfallshanteringen! Skrivelsen, som skickades till Finansdepartementet i juni 2006 undertecknades av Ilmar Reepalu som bl.a. är kommunstyrelseordförande i Malmö Stad och RFV:s ordförande Kjell-Arne Landgren. Malmö är en av de kommuner som konsekvent bryter mot LOU.
Granskar man Avfall Sveriges styrelse dyker det upp ett intressant namn: Filippa Reinfeldt, kommunstyrelseordförande i Täby Kommun och tillika gift med Sveriges stadsminister. I en intervju i SvD i höstas sedan menade hon att ”Vi arbetar för att flytta makten till folks köksbord.” och ”[d]et finns ingen gräns för hur mycket som kan privatiseras[..]”. Gäller det även avfallshanteringen? Ställer hon sig bakom kraven på att avskaffa LOU inom nämnda hanteringen?
Som av en ren händelse besöker stadsministern Göteborg och Alingsås idag. Där ska han bl.a. besöka Renovas avfallsförbränningsanläggning. Renova är ett av de interkommunala bolag som innehar en monopolställning för avfallshantering inom de 11 kommuner som äger bolaget. Det har inneburit att förbränningsavgifterna är marknadens högsta, nästan 40% högre än i t.ex. Borås Kommun, som följt LOU vid upphandlingen.
Uppdatering: I DN Debatt idag skriver Fredrik Reinfeldt och Danmarks statsminister Anders Fough Rasmussen att EU ska sträva efter att bli världens mest energieffektiva ekonomi. Ett viktigt steg för svenskt vidkommande vore att bryta de i många fall olagliga interkommunala monopolen inom avfallshanteringen. Idag saknas incitament att bli effektivare och i de fall där utveckling ändå sker är det till ett högt pris för kommuninvånarna. Reinfeldt och Fough Rasmussen menar att "kampen mot klimatförändringen kan gå hand i hand med ökad sysselsättning, tillväxt och välstånd". Upp till bevis, Fredrik!
fredag 2 mars 2007
Kravallerna i Köpenhamn
Som skånsk bloggare är det svårt att inte ha en åsikt om dramat som under gårdagsnatten utspelade sig bara ett stenkast (no pun intended) från min hemort.
Vid rensningen av ungdomshuset på Nørrebro användes bl.a. militärens helikoptrar för att sänka ner poliser på taket. Det finns en stor fara i det agerandet, inte minst för att det för tankarna till andra typer av samhällen än det danska. Men det är viktigt att påpeka att målsättningen var att tömma huset på ett säkert sätt och att inga militärer utöver helikopterpiloterna deltog i operationen. Det är sannolikt att en annan typ av stormning utsatt både poliserna och de 35 ungdomar som befann sig i huset för betydligt större risker. Rensningen tycks enligt SvD ha gått fredligt till.
Först många timmar senare samlades uppemot tvåtusen ungdomar för att genomföra en demonstration mot rensningen. Bland dessa fanns en grupp mycket hårdföra vänsterextremister vars huvudsakliga sysselsättning är att sätta skräck i de som befinner sig i närheten av demonstrationerna. De vill helt enkelt terrorisera omgivningen. Våldsverkare förflyttar sig över hela norra Europa och deltar så fort det finns en möjlighet att utsätta oskyldiga privatpersoner för allvarlig fara. De hävdar att det är samhällets ”lakejer” de slåss mot, framförallt i form av poliser. Varför får då de invandrare som äger små butiker utmed Nørrebrogade sina livsverk slagna i spillror? Varför måste de omkringboende riskera livet när de går till och från hemmet? När som helst kan någon få skallen krossad av en kringflygande gatsten. Varför finns det så många inom den politiska vänstern som anser att ungdomarna har ”rätt” att agera på detta sätt? Provokation hävdar de. Man har alltid ett val! Ska jag plocka upp gatstenen och kasta den mot en annan människa? Den dag man ger någon carte blanche att slippa ta ansvar för den typen av handlingar, den dagen har man förlorat all trovärdighet som förespråkare av mänskliga rättigheter.
För övrigt erbjöds ungdomarna ett alternativt hus, men tackade nej eftersom förutsättningen var att de skulle stå för en del av kostnaderna själva. Är det så den politiska vänstern vill ha det? Får man inte det man pekar på, helt utan egen insats, har man rätt att ta det med våld?
Vid rensningen av ungdomshuset på Nørrebro användes bl.a. militärens helikoptrar för att sänka ner poliser på taket. Det finns en stor fara i det agerandet, inte minst för att det för tankarna till andra typer av samhällen än det danska. Men det är viktigt att påpeka att målsättningen var att tömma huset på ett säkert sätt och att inga militärer utöver helikopterpiloterna deltog i operationen. Det är sannolikt att en annan typ av stormning utsatt både poliserna och de 35 ungdomar som befann sig i huset för betydligt större risker. Rensningen tycks enligt SvD ha gått fredligt till.
Först många timmar senare samlades uppemot tvåtusen ungdomar för att genomföra en demonstration mot rensningen. Bland dessa fanns en grupp mycket hårdföra vänsterextremister vars huvudsakliga sysselsättning är att sätta skräck i de som befinner sig i närheten av demonstrationerna. De vill helt enkelt terrorisera omgivningen. Våldsverkare förflyttar sig över hela norra Europa och deltar så fort det finns en möjlighet att utsätta oskyldiga privatpersoner för allvarlig fara. De hävdar att det är samhällets ”lakejer” de slåss mot, framförallt i form av poliser. Varför får då de invandrare som äger små butiker utmed Nørrebrogade sina livsverk slagna i spillror? Varför måste de omkringboende riskera livet när de går till och från hemmet? När som helst kan någon få skallen krossad av en kringflygande gatsten. Varför finns det så många inom den politiska vänstern som anser att ungdomarna har ”rätt” att agera på detta sätt? Provokation hävdar de. Man har alltid ett val! Ska jag plocka upp gatstenen och kasta den mot en annan människa? Den dag man ger någon carte blanche att slippa ta ansvar för den typen av handlingar, den dagen har man förlorat all trovärdighet som förespråkare av mänskliga rättigheter.
För övrigt erbjöds ungdomarna ett alternativt hus, men tackade nej eftersom förutsättningen var att de skulle stå för en del av kostnaderna själva. Är det så den politiska vänstern vill ha det? Får man inte det man pekar på, helt utan egen insats, har man rätt att ta det med våld?
Mycket glädjande besked
Igår meddelade migrationsminister Tobias Billström (m) att regeringen upphäver avvisningsbeslutet från 2001 mot Mohammed Alzery. Migrationsverket kommer att pröva frågan om uppehållstillstånd och även om inte Billström får lägga sig i det ärendet, lät han hoppfull. Justitiekanslern (JK) kommer att utreda möjligheterna till skadestånd.
Bakgrund: I maj 2001 fattade Säpo misstanke mot Mohammed Alzery och Ahmed Agiza. De påstods vara nyckelpersoner i en organisation med kopplingar till al-Qaida. Någon chans till rättslig prövning av anklagelserna fick inte de båda männen. Den dåvarande s-regeringen fattade beslut om avvisning. Under mycket brutala former fördes de ombord på ett CIA-flygplan för transport till Egypten. Väl där fängslades de och allt tyder på att de utsattes för tortyr. Beslutet att utvisa Alzery och Agiza har kritiserats mycket hårt, bl.a. av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Den förra regeringen har vägrat att ta åt sig av kritiken.
Ahmed Agiza sitter fortfarande i ett egyptiskt militärfängelse. Det är oklart om han begärt ny prövning av avvisningsbeslutet.
Bakgrund: I maj 2001 fattade Säpo misstanke mot Mohammed Alzery och Ahmed Agiza. De påstods vara nyckelpersoner i en organisation med kopplingar till al-Qaida. Någon chans till rättslig prövning av anklagelserna fick inte de båda männen. Den dåvarande s-regeringen fattade beslut om avvisning. Under mycket brutala former fördes de ombord på ett CIA-flygplan för transport till Egypten. Väl där fängslades de och allt tyder på att de utsattes för tortyr. Beslutet att utvisa Alzery och Agiza har kritiserats mycket hårt, bl.a. av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Den förra regeringen har vägrat att ta åt sig av kritiken.
Ahmed Agiza sitter fortfarande i ett egyptiskt militärfängelse. Det är oklart om han begärt ny prövning av avvisningsbeslutet.
torsdag 1 mars 2007
Kluvet om de hushållsnära tjänsterna
Idag överlämnar regeringen sitt förslag till skatteavdrag för hushållsnära tjänster (artiklar i bl.a. SvD och DN). Det är inte utan en viss ambivalens som jag ögnat igenom lagrådsremissen.
Å ena sidan är chanserna goda att åtminstone en del av de hushållsnära tjänster som idag utförs svart blir vita. Det ökar skyddet för de personer som utför tjänsterna och gör att deras inkomster blir sjukpenning- och pensionsgrundande. Förhoppningsvis kommer det även att skapa en del nya jobb.
Men å andra sidan minskar det inte byråkratin. Skatteavdrag måste handläggas. Ännu viktigare är att det fortfarande handlar om en politisk styrning. Gärna skattereduktion men bara inom det begränsade område som politikerna presenterar. Låg- och medelinkomsttagarna kommer även i fortsättningen att betala världens högsta skatter, för att få en liten del av dem tillbaka om de köper hushållsnära tjänster.
Det är djupt beklagligt att det finns så lite nytänkande inom svensk politik. Jag hade hellre sett ett REJÄLT grundavdrag, helst så stort att de som tjänar allra sämst inte betalar någon inkomstskatt. Gärna ytterligare skatteavdrag för t.ex. föräldrar. Givetvis krävs det att bidragsfloran och subventionerna av t.ex. vissa barnomsorgsformer minskar i minst lika stor utsträckning. Men det är bara att konstatera att vi fått en socialmoderat regering istället för en socialdemokratisk. I mörkret är alla katter grå, påstås det. Vi vet att i svensk politik är alla partier socialdemokratiska.
Å ena sidan är chanserna goda att åtminstone en del av de hushållsnära tjänster som idag utförs svart blir vita. Det ökar skyddet för de personer som utför tjänsterna och gör att deras inkomster blir sjukpenning- och pensionsgrundande. Förhoppningsvis kommer det även att skapa en del nya jobb.
Men å andra sidan minskar det inte byråkratin. Skatteavdrag måste handläggas. Ännu viktigare är att det fortfarande handlar om en politisk styrning. Gärna skattereduktion men bara inom det begränsade område som politikerna presenterar. Låg- och medelinkomsttagarna kommer även i fortsättningen att betala världens högsta skatter, för att få en liten del av dem tillbaka om de köper hushållsnära tjänster.
Det är djupt beklagligt att det finns så lite nytänkande inom svensk politik. Jag hade hellre sett ett REJÄLT grundavdrag, helst så stort att de som tjänar allra sämst inte betalar någon inkomstskatt. Gärna ytterligare skatteavdrag för t.ex. föräldrar. Givetvis krävs det att bidragsfloran och subventionerna av t.ex. vissa barnomsorgsformer minskar i minst lika stor utsträckning. Men det är bara att konstatera att vi fått en socialmoderat regering istället för en socialdemokratisk. I mörkret är alla katter grå, påstås det. Vi vet att i svensk politik är alla partier socialdemokratiska.
Tekniksprång räddar miljön
Jag har tidigare skrivit om min övertygelse att vägen till en bättre miljö går framåt, inte bakåt. I dagens SvD uttrycker Stefan Fölster liknande tankar. Han menar att: "Minst uppvärmning blir det i ett scenario med ökad tillväxt, ökad handel och transport, som också möjliggör ett snabbare teknikskifte bort från fossila bränslen." Vad miljörörelsen ofta glömmer är att marknaden ständigt jagar kostnader. Fossila bränslen är på sikt en mycket dyr lösning, men i områden med liten handel och få transporter är den fortfarande den billigaste och mest praktiska. För korta transporter finns det inget ekonomiskt incitament att utveckla miljövänliga alternativ.
Många bra alternativ finns redan, men tyvärr satsas inte tillräckligt med resurser på att ytterligare utveckla dem. Istället läggs resurserna på att stoppa, förbjuda och försvåra de alternativ som idag är de billigaste men som imorgon kommer att vara hopplöst passé. Jag skulle vilja framföra en önskan om att styra om minst 95% av de resurser som idag läggs på att förhindra utsläppen av växthusgaser. Dessa resurser borde istället läggas på att ta fram morgondagens teknik. Vi har allt att vinna på att göra Det Stora Tekniksprånget!
Många bra alternativ finns redan, men tyvärr satsas inte tillräckligt med resurser på att ytterligare utveckla dem. Istället läggs resurserna på att stoppa, förbjuda och försvåra de alternativ som idag är de billigaste men som imorgon kommer att vara hopplöst passé. Jag skulle vilja framföra en önskan om att styra om minst 95% av de resurser som idag läggs på att förhindra utsläppen av växthusgaser. Dessa resurser borde istället läggas på att ta fram morgondagens teknik. Vi har allt att vinna på att göra Det Stora Tekniksprånget!
onsdag 28 februari 2007
Vilseledande marknadsföring
I en intervju i tidningen Metro igår sa Lars Ohly (v) att "[d]et var ett gigantiskt felbeslut av mig" att under en så lång tid hålla fast vid "etiketten" kommunist. Ur väljarstödshänseende var det säkert ett gigantiskt felbeslut, men var det verkligen bara en etikett? Nej, sanningen är den att han fortfarande säger sig vara trogen de kommunistiska idealen. Så vad är skillnaden? Sätter man en svensk flagga på kött från Brasilien är det fortfarande brasilianskt, men kunden tror att han får kött uppfött på nära håll. De som ställer sig bakom Ohly får en kommunist märkt med en demokratistämpel. När kommer Konsumentverkets granskning?
Propagandan når inte fram
Kurt Nimmo och Ali Esbati, båda debattörer långt ut på vänsterkanten kommenterar en gallupundersökning där ett antal amerikaner (framgår inte hur stor undersökningen är) fått lista de länder de har störst respektive minst förtroende för. Inte oväntat hamnar bl.a. Kanada, Storbritannien och Australien högt på listan över de länder som de tillfrågade amerikanerna gillar.
Ogillandelistan toppas av Nordkorea, följt av Iran, Palestinska myndigheten, Syrien, Afghanistan, Kuba, Pakistan, Saudiarabien, Venezuela och Kina. De ovan nämnda debattörerna hävdar att det är ett utslag av propaganda. Snarare är det så att amerikanerna har fått stå fria från den propaganda som socialister bedriver för att få oss att tycka om kommunistdiktaturer och andra totalitära regimer. Granskar man listan ser man att de flesta länderna är diktaturer som regelmässigt kramas av politiker och debattörer på vänsterkanten. Några av regimerna har förvisso tillsatts vid val som till formen liknar demokratiska, men där allt skydd för grundläggande mänskliga rättigheter saknas eller har avskaffats. Nu är kanske amerikaner i gemen inte så insatta i afrikansk politik, men annars borde väl även socialistdiktaturen Zimbabwe hamna på listan.
Påpekande att den politiska vänsterns ”gillar-lista” i huvudsak innehåller världens mest ofria länder bemöts med tystnad eller radering. Frihet står uppenbarligen inte högt i kurs på den kanten.
Redigering: Insåg att jag hade kastat om ordningen på listan över de mest ogillade länderna.
Ogillandelistan toppas av Nordkorea, följt av Iran, Palestinska myndigheten, Syrien, Afghanistan, Kuba, Pakistan, Saudiarabien, Venezuela och Kina. De ovan nämnda debattörerna hävdar att det är ett utslag av propaganda. Snarare är det så att amerikanerna har fått stå fria från den propaganda som socialister bedriver för att få oss att tycka om kommunistdiktaturer och andra totalitära regimer. Granskar man listan ser man att de flesta länderna är diktaturer som regelmässigt kramas av politiker och debattörer på vänsterkanten. Några av regimerna har förvisso tillsatts vid val som till formen liknar demokratiska, men där allt skydd för grundläggande mänskliga rättigheter saknas eller har avskaffats. Nu är kanske amerikaner i gemen inte så insatta i afrikansk politik, men annars borde väl även socialistdiktaturen Zimbabwe hamna på listan.
Påpekande att den politiska vänsterns ”gillar-lista” i huvudsak innehåller världens mest ofria länder bemöts med tystnad eller radering. Frihet står uppenbarligen inte högt i kurs på den kanten.
Redigering: Insåg att jag hade kastat om ordningen på listan över de mest ogillade länderna.
tisdag 27 februari 2007
Vi glömmer aldrig!!
Idag består Europa av demokratiska stater. Men så har det inte alltid varit. Under första halvan av min levnad delades Europa av en mur av taggtråd, betong och minor. I torn stod kulsprutebeväpnade vakter, redo att meja ner de som närmade sig muren. Män, kvinnor och barn – för dem spelade det ingen roll. På ena sidan fanns demokratierna. På andra sidan – ofriheten. Den kommunistiska diktaturen höll den östra delen av Europa i ett järngrepp. Människor tvingades köa i timmar för smör som smakade mer diesel än något annat eller toalettpapper som rev mer än det torkade. För den som ville ha en bil i hårdpapp eller en telefon var väntetiden ett decennium eller mer.
Drömmen om frihet stannade hos de flesta vid att vara en dröm. De som inte stod ut med diktaturen mejades ner av kulsprutegevären eller skickades till Gulag där de svalt till döds, avrättades eller arbetades till sin grav. Miljontals människor miste livet. När studenterna i Budapest protesterade i oktober 1956 krossades de under stridsvagnarnas larvfötter. Samma sak i Prag 12 år senare.
För de som vill veta mer om kommunismens illgärningar har Föreningen för Upplysning om Kommunismen (UOK) en ganska bra sida som heter Det Tysta Landet.
Jag minns den där novemberkvällen 1989 när förtrycket äntligen krossades. Jag minns hur människor bröt sönder den där förhatliga muren med sina bara händer. Jag minns den oerhörda glädje jag kände när de första människorna kröp igenom hålen i muren för att återförenas med släkt, vänner och familj i Väst. Äntligen kunde de påbörja sin mödosamma resa mot frihet. Jag minns de många glädjetårarna.
Det fanns andra som också grät, men inte av glädje utan av sorg. Många av dem sitter fortfarande i beslutande församlingar runt om i Europa. Vissa av dem kallar sig fortfarande för kommunister. Andra har slutat kalla sig det eftersom det inte var populärt. Men deras tankar är fortfarande kommunistens. Kända musiker hyllar de sista kvarlevande kommunistdiktaturerna. Unga människor omfamnar kommunismen och anordnar gatufester till dess ära.
Har de inte lärt sig någonting? Har de redan glömt?
Vi glömmer aldrig!!
Drömmen om frihet stannade hos de flesta vid att vara en dröm. De som inte stod ut med diktaturen mejades ner av kulsprutegevären eller skickades till Gulag där de svalt till döds, avrättades eller arbetades till sin grav. Miljontals människor miste livet. När studenterna i Budapest protesterade i oktober 1956 krossades de under stridsvagnarnas larvfötter. Samma sak i Prag 12 år senare.
För de som vill veta mer om kommunismens illgärningar har Föreningen för Upplysning om Kommunismen (UOK) en ganska bra sida som heter Det Tysta Landet.
Jag minns den där novemberkvällen 1989 när förtrycket äntligen krossades. Jag minns hur människor bröt sönder den där förhatliga muren med sina bara händer. Jag minns den oerhörda glädje jag kände när de första människorna kröp igenom hålen i muren för att återförenas med släkt, vänner och familj i Väst. Äntligen kunde de påbörja sin mödosamma resa mot frihet. Jag minns de många glädjetårarna.
Det fanns andra som också grät, men inte av glädje utan av sorg. Många av dem sitter fortfarande i beslutande församlingar runt om i Europa. Vissa av dem kallar sig fortfarande för kommunister. Andra har slutat kalla sig det eftersom det inte var populärt. Men deras tankar är fortfarande kommunistens. Kända musiker hyllar de sista kvarlevande kommunistdiktaturerna. Unga människor omfamnar kommunismen och anordnar gatufester till dess ära.
Har de inte lärt sig någonting? Har de redan glömt?
Vi glömmer aldrig!!
måndag 26 februari 2007
Hur har du det med kvoten idag?
Läste på Moderskeppet att det i England på allvar förs en debatt om att införa personliga utsläppskvoter för koldioxid. Huruvida det även gäller andra växthusgaser som t.ex. metan framgår inte. :-) Diskussionen har tydligen varit aktuell i Sverige också.
Går vettet ut där miljöfundamentalismen går in? Det verkar minsann inte bättre. Ett system med personliga utsläppskvoter kommer att kosta astronomiska summor i form av administration och byråkrati. Dessutom tenderar den typen av nivåer att både bli ett golv och ett tak. Har man inte nyttjat sin kvot mot slutet av året är det lika bra att bränna den på ett bräde. Annars finns risken att man får mindre tilldelning nästa år. Det är ju så det fungerar inom offentlig verksamhet.
Hur är det egentligen tänkt att fungera? Ska alla ha ett koldioxidkreditkort som de drar i kassan varje gång de handlar eller tankar? Precis alla varor måste då koldioxidindexeras för att man ska veta hur mycket av ens kvot man förbrukar. Sugen på en utlandssemester över jul och nyår? Nej tyvärr, då drar du över din kvot med 1,8 kilo. Ta en cykeltur till en närbelägen badsjö istället.
Nej, skämt å sido är det inte särskilt svårt att se vad det handlar om. Det finns en grupp människor, tyvärr inte helt obetydlig, som har ett i det närmaste sjukligt behov av att styra över andra människor. Lagar, skatter, byråkrati och en strid ström av larmrapporter är deras bästa vänner. Istället för att skapa en jätteadministration kring personliga utsläppskvoter tycker jag vi borde använda pengarna för att skicka den här typen av människor till en kurs i hur man respektera andra människors val.
Går vettet ut där miljöfundamentalismen går in? Det verkar minsann inte bättre. Ett system med personliga utsläppskvoter kommer att kosta astronomiska summor i form av administration och byråkrati. Dessutom tenderar den typen av nivåer att både bli ett golv och ett tak. Har man inte nyttjat sin kvot mot slutet av året är det lika bra att bränna den på ett bräde. Annars finns risken att man får mindre tilldelning nästa år. Det är ju så det fungerar inom offentlig verksamhet.
Hur är det egentligen tänkt att fungera? Ska alla ha ett koldioxidkreditkort som de drar i kassan varje gång de handlar eller tankar? Precis alla varor måste då koldioxidindexeras för att man ska veta hur mycket av ens kvot man förbrukar. Sugen på en utlandssemester över jul och nyår? Nej tyvärr, då drar du över din kvot med 1,8 kilo. Ta en cykeltur till en närbelägen badsjö istället.
Nej, skämt å sido är det inte särskilt svårt att se vad det handlar om. Det finns en grupp människor, tyvärr inte helt obetydlig, som har ett i det närmaste sjukligt behov av att styra över andra människor. Lagar, skatter, byråkrati och en strid ström av larmrapporter är deras bästa vänner. Istället för att skapa en jätteadministration kring personliga utsläppskvoter tycker jag vi borde använda pengarna för att skicka den här typen av människor till en kurs i hur man respektera andra människors val.
fredag 23 februari 2007
Wiehe till diktaturens försvar
I en debattartikel i Sydsvenskan den 21/2-2007 hävdar sångaren Mikael Wiehe att han är för demokrati. Kan man vara det och samtidigt ställa upp i en stödgala för diktaturens bevarande på Kuba? I debattartikeln grumlar Wiehe demokratifrågan genom att enbart tala om formen. Men innehållet då? Skyddet för minoriteter? Att tillåta yttrandefrihet? På vänsterns sedvanliga vis väljer han att ducka för de frågorna.
Istället faller han ut i en lång tirad fylld med angrepp på USA. Förvisso finns det ett och annat att kritisera i USA, men Kuba blir inte till en demokrati för det. Att Kuba har fler läkare per capita än sina grannländer beror på att Castro bestämt att landet ska ha många läkare. Kanske har han redan tidigt insett att han kan byta läkarvård mot olja om bara någon kommunistisk ”kollega” lyckas göra sig till diktator över något av grannländerna.
Wiehe stannar inte vid det utan hävdar att ”[..]Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”. Ursäkta, men vilka mänskliga rättigheter menar han då? Inte på någon punkt uppfyller Kuba ens de mest grundläggande kraven på skydd för de mänskliga rättigheterna.
Alf Svensson, Rolf Tufvesson och Julio Hernández bemöter Wiehes hårresande påstående i en debattartikel i gårdagens Sydsvenskan.
Bloggaren Louise P går på djupet när det gäller demokratisk legitimitet.
Istället faller han ut i en lång tirad fylld med angrepp på USA. Förvisso finns det ett och annat att kritisera i USA, men Kuba blir inte till en demokrati för det. Att Kuba har fler läkare per capita än sina grannländer beror på att Castro bestämt att landet ska ha många läkare. Kanske har han redan tidigt insett att han kan byta läkarvård mot olja om bara någon kommunistisk ”kollega” lyckas göra sig till diktator över något av grannländerna.
Wiehe stannar inte vid det utan hävdar att ”[..]Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”. Ursäkta, men vilka mänskliga rättigheter menar han då? Inte på någon punkt uppfyller Kuba ens de mest grundläggande kraven på skydd för de mänskliga rättigheterna.
Alf Svensson, Rolf Tufvesson och Julio Hernández bemöter Wiehes hårresande påstående i en debattartikel i gårdagens Sydsvenskan.
Bloggaren Louise P går på djupet när det gäller demokratisk legitimitet.
torsdag 22 februari 2007
Vi har inget klimat!
Går det att förneka att vi har ett klimat? I vänsterns förvirrade värld tycks det vara fullt möjligt. Tidningen Arbetaren har en mycket lång artikel där de gång på gång använder uttrycket ”klimatförnekare”. Att vi har ett klimat är en truism. Det är inte svårt att första varför vänsterdebattörer hävdar att det finns personer som förnekar klimatet. Naturligtvis vill de föra tankarna till personer som David Irving och Robert Faurisson, dvs. sådana som förnekar att Förintelsen ägt rum. Guilt by association av värsta och vidrigaste skolan. Tyvärr väldigt vanligt förekommande från vänsterhåll.
Vad är det då ”klimatförnekarna” säger som gör dem så klandervärda i vänsterns ögon. Jo, det menar att Den Upplysta Sanningen™ kanske inte är så upplyst och kanske inte säger hela sanningen. För en miljöfundamentalist och/eller vänsterdebattör är det ett av de värsta brotten någon kan göra sig skyldig till. För dem finns bara en väg. De har bestämt sig för att det enbart är människans utsläpp av växthusgaser som förorsakat klimatförändringar. Någon helt eller delvis annan förklaringsmodell är inte tillåten.
Jag ser minst två faror med den typen av tunnelseende. Klimatfrågan är oerhört komplicerad med miljontals variabler som måste vägas in. Därför är det farligt lätt att skära bort alla variabler som inte stämmer in på den i förväg fastställda tesen. ”Fenomenet” känns kanske igen från debaclet kring stora delar av den feministiska forskningen. Att lägga fram en tes och sedan försöka vederlägga eller förkasta denna är en väl beprövad forskningsmetodik. Men vad händer när man väljer att ignorera eller gömma undan allt som talar mot den egna tesen. Svaret är: Det blir politik istället för forskning. Det är precis det som hänt, bl.a. med den för-rapport som FN-organet IPCC släppte härförleden. För de som är intresserade av en annan bild än den som fårskocken vill få dig att se, rekommenderar jag Per Welanders blogg Moderna Myter.
Den andra stora faran är egentligen andra sidan av myntet. Eftersom mijöfundamentalisterna hävdar att förändringarna enbart beror på växthusgaserna, blir följden att den enda tänkbara åtgärden är att minska utsläppen av dessa. Det skadar självklart inte naturen att minska utsläppen men är det verkligen rätt att slå back i maskin till ofattbara kostnader? Vore det inte en idé att behålla vår relativt billiga energiförsörjning och under tiden söka bättre lösningar? Nej, säger alarmisterna! Den enda vägen måste följas till varje pris! Vi behöver inte gå längre än över Östersjön för att förstå att det kommer att innebära allvarliga problem för miljontals människor. I Baltikum, Centraleuropa och Östeuropa håller de som bäst på att bygga upp sina länder efter socialismens senaste stora experiment. Just nu ligger utsläppen högre än i t.ex. Sverige. Men får de bara tid att modernisera hela industrin kommer de snart att ligga i nivå med oss eller lägre. Ännu värre är det för de u-länder som så smått börjar få fart på sina ekonomier (trots att EU gör allt de kan för att hålla tillbaka dem med höga tullmurar och artificiella importbegränsningar, men det är en annan diskussion). Den politiska vänstern talar om global solidaritet. Samtidigt har de ingen förståelse för att man i många länder prioriterar ekonomiska reformer som ger mat på bordet och kläder på kroppen, framför minskade utsläpp av växthusgaser. Miljöimperialismen vinner ständigt ny mark i vänsterkretsar.
För en tid sedan hörde jag en mycket intressant intervju på radion. Tyvärr har jag glömt vad han hette som intervjuades. I vilket fall som helst hade han mycket spännande tankar kring klimathotet. Det tycks råda ganska stor konsensus att polarisarna smälter till följd av ökad temperatur. Den intervjuade undrade varför vi ska möta problemet genom att spendera hundratals miljarder kronor för att nå godtyckligt uppsatta mål. Kyotoprotokollets mål är mer politiska än vetenskapliga. Istället föreslog han att man kunde skydda de mest utsatta isarna med ett värmereflekterande material. Tekniken finns och kostar bara en bråkdel av notan för Kyotoprotokollet. Jag kan inte värdera rimligheten i hans påståenden men jag är övertygad om att lösningen på alla problem är att gå framåt. Det krävs nya, fräscha tankebanor och spännande nya idéer. För vänstern stavas lösningen att beskatta, skuldbelägga och att tvinga alla gå bakåt i tiden. De som kallar sig radikala har blivit de mest konservativa. Så länge enda-vägen-politiker håller klimatdebatten i ett strupgrepp kommer inte förnuftet att segra. Tyvär!!
Vad är det då ”klimatförnekarna” säger som gör dem så klandervärda i vänsterns ögon. Jo, det menar att Den Upplysta Sanningen™ kanske inte är så upplyst och kanske inte säger hela sanningen. För en miljöfundamentalist och/eller vänsterdebattör är det ett av de värsta brotten någon kan göra sig skyldig till. För dem finns bara en väg. De har bestämt sig för att det enbart är människans utsläpp av växthusgaser som förorsakat klimatförändringar. Någon helt eller delvis annan förklaringsmodell är inte tillåten.
Jag ser minst två faror med den typen av tunnelseende. Klimatfrågan är oerhört komplicerad med miljontals variabler som måste vägas in. Därför är det farligt lätt att skära bort alla variabler som inte stämmer in på den i förväg fastställda tesen. ”Fenomenet” känns kanske igen från debaclet kring stora delar av den feministiska forskningen. Att lägga fram en tes och sedan försöka vederlägga eller förkasta denna är en väl beprövad forskningsmetodik. Men vad händer när man väljer att ignorera eller gömma undan allt som talar mot den egna tesen. Svaret är: Det blir politik istället för forskning. Det är precis det som hänt, bl.a. med den för-rapport som FN-organet IPCC släppte härförleden. För de som är intresserade av en annan bild än den som fårskocken vill få dig att se, rekommenderar jag Per Welanders blogg Moderna Myter.
Den andra stora faran är egentligen andra sidan av myntet. Eftersom mijöfundamentalisterna hävdar att förändringarna enbart beror på växthusgaserna, blir följden att den enda tänkbara åtgärden är att minska utsläppen av dessa. Det skadar självklart inte naturen att minska utsläppen men är det verkligen rätt att slå back i maskin till ofattbara kostnader? Vore det inte en idé att behålla vår relativt billiga energiförsörjning och under tiden söka bättre lösningar? Nej, säger alarmisterna! Den enda vägen måste följas till varje pris! Vi behöver inte gå längre än över Östersjön för att förstå att det kommer att innebära allvarliga problem för miljontals människor. I Baltikum, Centraleuropa och Östeuropa håller de som bäst på att bygga upp sina länder efter socialismens senaste stora experiment. Just nu ligger utsläppen högre än i t.ex. Sverige. Men får de bara tid att modernisera hela industrin kommer de snart att ligga i nivå med oss eller lägre. Ännu värre är det för de u-länder som så smått börjar få fart på sina ekonomier (trots att EU gör allt de kan för att hålla tillbaka dem med höga tullmurar och artificiella importbegränsningar, men det är en annan diskussion). Den politiska vänstern talar om global solidaritet. Samtidigt har de ingen förståelse för att man i många länder prioriterar ekonomiska reformer som ger mat på bordet och kläder på kroppen, framför minskade utsläpp av växthusgaser. Miljöimperialismen vinner ständigt ny mark i vänsterkretsar.
För en tid sedan hörde jag en mycket intressant intervju på radion. Tyvärr har jag glömt vad han hette som intervjuades. I vilket fall som helst hade han mycket spännande tankar kring klimathotet. Det tycks råda ganska stor konsensus att polarisarna smälter till följd av ökad temperatur. Den intervjuade undrade varför vi ska möta problemet genom att spendera hundratals miljarder kronor för att nå godtyckligt uppsatta mål. Kyotoprotokollets mål är mer politiska än vetenskapliga. Istället föreslog han att man kunde skydda de mest utsatta isarna med ett värmereflekterande material. Tekniken finns och kostar bara en bråkdel av notan för Kyotoprotokollet. Jag kan inte värdera rimligheten i hans påståenden men jag är övertygad om att lösningen på alla problem är att gå framåt. Det krävs nya, fräscha tankebanor och spännande nya idéer. För vänstern stavas lösningen att beskatta, skuldbelägga och att tvinga alla gå bakåt i tiden. De som kallar sig radikala har blivit de mest konservativa. Så länge enda-vägen-politiker håller klimatdebatten i ett strupgrepp kommer inte förnuftet att segra. Tyvär!!
onsdag 21 februari 2007
"Praeterea censeo Israel esse delendam"
På vägen hem genom snöstormen lyssnade jag som så många gånger förr på Studio Ett i P1. Idag diskuterades bl.a. kärnenergiprogrammet i ett av världens absolut oljerikaste länder, Iran. President Ahmadinejad har ännu en gång valt att trotsa FN:s resolutioner.
Det första jag noterade var vinklingen. Av de inbjudna var det bara Ali Haji Ghasemi som förhöll sig förhållandevis neutral och som tog ett brett grepp över konflikten. Övriga tycktes tävla i att rikta beskyllningar mot USA. Med risk för att göra övriga ”tävlande” besvikna utser jag härmed Shora Esmailian till klar vinnare i den grenen.
Shora Esmailian upprepade sin önskan att sätta kärnvapen i händerna på en diktator som vid upprepade gånger sagt sig vilja förinta Israel. Det är lätt att sitta i en trygg studio i Sverige och framföra sådana önskemål. Hade hon befunnit sig i Israel tror jag hon varit betydligt försiktigare. Jag är helt övertygad om att det finns minst drygt 6,3 miljoner människor som inte vill att diktaturen i Iran ska förfoga över kärnvapen. Just det Shora, så många är invånarna i Israel vars liv du så villigt spelar rysk roulett med.
Det är häpnadsväckande att man kan sitta som redaktör på en tidning trots att man inte har skillnaden mellan diktatur och demokrati klar för sig. Fast å andra sidan, i många socialisters värld är krig fred. Frihet är slaveri och okunnighet är styrka*. I artikeln hävdar hon förvisso att oppositionen i Iran lever ”[..]i en av världens vidrigaste diktaturer, under ett enormt förtryck[..]”. Tror hon på fullt allvar att deras verksamhet blir lättare om Ahmadinejad kan spela ut ”Jag-har-minsann-Bomben-kortet” varje gång någon utanför landet riktar kritik mot hans diktatur?
Shora Esmailian hävdar att det hade skapat en terrorbalans om Ahmadinejad tilläts skaffa kärnvapen. Det är till hälften rätt. Nog hade det skapat terror alltid, men knappast någon balans. Balans finns inbyggt i en demokrati. Icke så i en diktatur. Som ett skydd för den demokratiska balansen har USA ett system av ”checks and balances”. Jag är rätt tveksam till om President Bush verkligen vill gå in med trupp i Iran. Men vad han vill spelar egentligen ingen avgörande roll eftersom han inte har något stöd på hemmaplan för en fullskalig attack. Möjligen kan det i förlängningen bli aktuellt med punktattacker mot identifierade anrikningsanläggningar. Om Ahmadinejad vill angripa Israel med kärnvapen – vem på hemmaplan har makt nog att stoppa honom?
Vågar Shora Esmailian garanterade det israeliska folket att Ahmadinejads vilja att förinta Israel bara är tom retorik?
* George Orwell – ”1984”
Det första jag noterade var vinklingen. Av de inbjudna var det bara Ali Haji Ghasemi som förhöll sig förhållandevis neutral och som tog ett brett grepp över konflikten. Övriga tycktes tävla i att rikta beskyllningar mot USA. Med risk för att göra övriga ”tävlande” besvikna utser jag härmed Shora Esmailian till klar vinnare i den grenen.
Shora Esmailian upprepade sin önskan att sätta kärnvapen i händerna på en diktator som vid upprepade gånger sagt sig vilja förinta Israel. Det är lätt att sitta i en trygg studio i Sverige och framföra sådana önskemål. Hade hon befunnit sig i Israel tror jag hon varit betydligt försiktigare. Jag är helt övertygad om att det finns minst drygt 6,3 miljoner människor som inte vill att diktaturen i Iran ska förfoga över kärnvapen. Just det Shora, så många är invånarna i Israel vars liv du så villigt spelar rysk roulett med.
Det är häpnadsväckande att man kan sitta som redaktör på en tidning trots att man inte har skillnaden mellan diktatur och demokrati klar för sig. Fast å andra sidan, i många socialisters värld är krig fred. Frihet är slaveri och okunnighet är styrka*. I artikeln hävdar hon förvisso att oppositionen i Iran lever ”[..]i en av världens vidrigaste diktaturer, under ett enormt förtryck[..]”. Tror hon på fullt allvar att deras verksamhet blir lättare om Ahmadinejad kan spela ut ”Jag-har-minsann-Bomben-kortet” varje gång någon utanför landet riktar kritik mot hans diktatur?
Shora Esmailian hävdar att det hade skapat en terrorbalans om Ahmadinejad tilläts skaffa kärnvapen. Det är till hälften rätt. Nog hade det skapat terror alltid, men knappast någon balans. Balans finns inbyggt i en demokrati. Icke så i en diktatur. Som ett skydd för den demokratiska balansen har USA ett system av ”checks and balances”. Jag är rätt tveksam till om President Bush verkligen vill gå in med trupp i Iran. Men vad han vill spelar egentligen ingen avgörande roll eftersom han inte har något stöd på hemmaplan för en fullskalig attack. Möjligen kan det i förlängningen bli aktuellt med punktattacker mot identifierade anrikningsanläggningar. Om Ahmadinejad vill angripa Israel med kärnvapen – vem på hemmaplan har makt nog att stoppa honom?
Vågar Shora Esmailian garanterade det israeliska folket att Ahmadinejads vilja att förinta Israel bara är tom retorik?
* George Orwell – ”1984”
DET reagerar han på
Hans Linde (v) ställde igår en fråga till utrikesminister Carl Bildt (m) om vad han tänker göra för att klargöra om svenska medborgare gripits i Somalia i strid med internationell rätt. Enligt ambassadör Jens Odlander är de gripna misstänkta för att vara s.k. illegala kombattanter. Vore det inte betydligt mer intressant att utreda vilka brott de gjort sig skyldiga till och varför svenska medborgare deltagit på den islamistiska sidan? Eller är det som vanligt så att den politiska vänstern struntar i att de slåss för att bevara Shariadomstolar och ett totalitärt islamistiskt styre? Åsa Linderborg (v) kallar t.ex. den typen av personer för frihetskämpar. Man kan verkligen undra vad det är för typ av frihet de strider för och för vem den "friheten" ska gälla... (Jag har faktiskt mailat Åsa Linderborg ett flertal gånger och ställt den frågan men inte fått något svar.)
Jag är väl medveten om att USA ligger långt fram i Hans Lindes vokabulär (se nedan) men att hävda att det är Washington som myntat begreppet illegal kombattant är både historielöst och rent ut sagt ett sätt att idiotförklara sig själv på. Tragiskt att massmedia hänger på den begreppsförvirringen. Begreppet har åtminstone funnits sedan Hugo Grotius på 1600-talet kodifierade krigets lagar i sin skrift De Jure Bellis ac Pacis.
Jag är väl medveten om att USA ligger långt fram i Hans Lindes vokabulär (se nedan) men att hävda att det är Washington som myntat begreppet illegal kombattant är både historielöst och rent ut sagt ett sätt att idiotförklara sig själv på. Tragiskt att massmedia hänger på den begreppsförvirringen. Begreppet har åtminstone funnits sedan Hugo Grotius på 1600-talet kodifierade krigets lagar i sin skrift De Jure Bellis ac Pacis.
måndag 19 februari 2007
Arbetarägda företag - en socialistisk våt dröm
Varning för ett långt inlägg. *s*
Långt ut på vänsterkanten frodas drömmen om de arbetarägda företagen. Det är tänkbart att det även finns många längre in mot mitten som också drömmer de drömmarna.
Redan de tidiga socialisterna talade om att proletariatet skulle äga produktionsmedlen men ärligt talat har det hänt en hel del sedan dess. I den moderna ekonomin ägs redan många företag av de som arbetar i företaget. Ensamföretagare, tjänsteföretag, IT-firmor, tankesmedjor, advokatfirmor, reklambyråer, m.fl. ökar ständigt i antal. Det finns även relativt stora IT-firmor som praktiserar delägarskap. Flera av de riktigt stora företagen har visst begränsat delägarskap i form av optioner och resultatfonder. Men framförallt är det de mindre företagen som ägs av ”arbetarna”. Måste sticka i ögonen på inbitna socialister att unga, framåtblickande, hyperkapitalistiska, kvinnor och män redan genomfört den socialistiska revolutionen medan de så kallade aktivisterna varit upptagna med sitt vänstertugg och sina stödgalor för allsköns diktaturer. Kanske därför de vill ge stor makt och stort inflytande åt organisationer som entreprenörerna i de arbetarägda företagen helst inte vill ha dit. De organisationerna har inte hjälpt till under uppbyggnadsfasen när dygnets begränsning till 24 timmar tedde sig som en förbannelse och när entreprenörerna önskade att de kunde strunta i sömn i 6 månader och sedan sova ikapp senare. Men när verksamheten tar fart cirklar gamarna och plundrarna allt närmare målet.
Nåväl, majoriteten av företagen har fortfarande långt färre direkta ägare (jag väljer att i det här fallet bortse från ägande via t.ex. pensionsfonder) än vad de har anställda. Jag är mycket nyfiken på hur det skulle fungera om de anställda (”arbetarna”) tog över verksamheten. Låt oss för en stund ge oss ut på ett hypotetiskt gungfly och anta att det går att ordna en sådan övergång helt utan våld eller tvång. I den verkliga världen, där jag bor, fungerar inte det men i det här exemplet sker det ändå. Kapitalisterna försvinner och deras aktier görs värdelösa. Kvar finns humankapitalet (oerhört viktigt men kan vara väldigt lättflyktigt), maskiner, know-how, goodwill och förmodligen en del datorer och lokaler. De flesta företag brukar också ha en del likvida medel. En inventering genomförs och varje arbetare får ett värdebevis på sin del av företaget.
Om jag förstått det rätt ska arbetarna sedan välja en styrelse enligt principen en person – en röst. Redan här stöter vi på problem. Karin, som arbetat på utlastningen har märkt att orderingången minskat det senaste året. Hon inser att de förmodligen måste skära ner på personalen för att överleva. Bengt däremot, går till val på höjda löner till alla. De miljoner som finns på företagets bankkonton ska delas ut till ägarna (=arbetarna). Vem vinner valet? Några månader senare har företaget inga likvida tillgångar och den vikande orderingången är fortfarande ett problem. Företaget måste snabbt ha in pengar. Var ska de komma ifrån? I ett normalt aktiebolag är det aktieägarna som skjuter till pengar genom en nyemission alternativt öppnas det upp för nya aktieägare, t.ex. riskkapitalister. I ett företag där man precis kastat ut kapitalisterna är det inte så sannolikt att man bjuder in riskkapitalister. Några av arbetarna har kanske sidoinkomster som gör att de kan skjuta till pengar. Men övriga har bara avkastningen på sitt värdebevis och sin lön som enda inkomstkällor.
Det finns ett gammalt talesätt som varnar för att lägga alla ägg i samma korg. Just för att äggen läggs i många olika korgar kan människor som agerar på kapitalmarknaderna öka sin avkastning, trots att de då och då råkar ut för äggröra. Den förmånen har inte arbetarna i vårt arbetarägda företag. Kapitalmarknaden har ju avskaffats.
Låt oss istället ponera att Karin vinner valet trots sitt löfte om nedskärningar. Hur säger man upp en delägare? Så länge de har sitt värdebevis har de lika stor rätt som alla andra att delta i företagets verksamhet och lika stor rätt till en eventuell avkastning.
Ett annat problem är lönen och avkastningen. Jag tror de allra flesta har hög arbetsmoral och verkligen vill att det ska gå bra för företaget. Men hur gör man med de som inte drar sitt strå till stacken? Vem ska avgöra hur många strån var och en ska dra när alla har lika mycket att säga till om i företaget? Fast alla kanske inte ska ha lika mycket att säga till om? Under ”mandatperioden” är det kanske styrelsen som ska fatta alla viktiga beslut? Hur långa ska ”mandatperioderna” vara? Är de långa så är skillnaden i inflytande för den enskilde arbetaren jämfört med nuvarande ägarformer försvinnande liten. Är de korta är det meningslöst för den sittande styrelsen att satsa på långsiktiga beslut som kanske ger resultat först om flera år. Kortsiktiga beslut, som ger snabba, men förmodligen små resultat, säkrar återvalskampanjen. Alla som varit ute i yrkeslivet några år vet att de snabba resultaten ofta bär med sig enorma kostnader. Inte minst inom den offentliga sektorn märks det tydligt. Varje ny chef ska sätta sin prägel på verksamheten, till ett högt pris. IT-system för mångmiljonbelopp byts ut redan innan de kommit över stadiet med barnsjukdomar. Att driva ett företag på det sättet håller inte i längden. Tyvärr är det många av ungsocialisterna som aldrig ens varit ute på arbetsmarknaden eller som har vuxit upp som politiska broilers. Det är inte lätt för dem att förstå hur det går till ute i den riktiga världen, dvs. den som skiljer sig från deras ideologiska ”verklighet”.
Kortsiktighet har också den effekten att externa intressenter (kunder, leverantörer, m.fl.) får minskad tilltro till företaget. Är den nya styrelsen bunden av ingångna avtal? Behåller man konstruktionen med juridiska personer behöver det inte bli ett problem. Samtidigt kringskärs den nya styrelsens möjligheter till förändring om den förra styrelsen slutit många långa avtal. Visst kan det vara ett problem med nuvarande ägarformer också, men det ställs verkligen på sin spets när hela ledningen kanske byts ut en gång om året. Med många ägare, som inte är direkt involverade i den dagliga verksamheten, är det en större tröghet i styrelsearbetet såvida inte de valda representanterna grovt missköter sig. Ska styrelsen i de arbetarägda företagen kunna avsättas av de andra arbetarna om de fattat impopulära men fullt lagliga beslut? I så fall kan vi verkligen slänga ut allt vad långsiktighet heter.
Förmodligen kommer merparten av mina frågor att förbli obesvarade. Att revolutionera företagsvärlden och omvandla alla företag till arbetarägda är inget annat än en ideologisk skrivbordkonstruktion. Fast ärligt talat tror jag inte socialisterna bryr sig. När verkligheten blir alltför påträngande och frågorna för många drar de hellre till den marxist-leninistiska idéklubben för att diskutera socialism med sina likasinnade polare. Mycket snack. Ingen verkstad. Synd bara att de inte begränsar sig till det utan envisas med att dra ut på sta’n med jämna mellanrum för att förstöra det som entreprenörerna byggt upp.
Långt ut på vänsterkanten frodas drömmen om de arbetarägda företagen. Det är tänkbart att det även finns många längre in mot mitten som också drömmer de drömmarna.
Redan de tidiga socialisterna talade om att proletariatet skulle äga produktionsmedlen men ärligt talat har det hänt en hel del sedan dess. I den moderna ekonomin ägs redan många företag av de som arbetar i företaget. Ensamföretagare, tjänsteföretag, IT-firmor, tankesmedjor, advokatfirmor, reklambyråer, m.fl. ökar ständigt i antal. Det finns även relativt stora IT-firmor som praktiserar delägarskap. Flera av de riktigt stora företagen har visst begränsat delägarskap i form av optioner och resultatfonder. Men framförallt är det de mindre företagen som ägs av ”arbetarna”. Måste sticka i ögonen på inbitna socialister att unga, framåtblickande, hyperkapitalistiska, kvinnor och män redan genomfört den socialistiska revolutionen medan de så kallade aktivisterna varit upptagna med sitt vänstertugg och sina stödgalor för allsköns diktaturer. Kanske därför de vill ge stor makt och stort inflytande åt organisationer som entreprenörerna i de arbetarägda företagen helst inte vill ha dit. De organisationerna har inte hjälpt till under uppbyggnadsfasen när dygnets begränsning till 24 timmar tedde sig som en förbannelse och när entreprenörerna önskade att de kunde strunta i sömn i 6 månader och sedan sova ikapp senare. Men när verksamheten tar fart cirklar gamarna och plundrarna allt närmare målet.
Nåväl, majoriteten av företagen har fortfarande långt färre direkta ägare (jag väljer att i det här fallet bortse från ägande via t.ex. pensionsfonder) än vad de har anställda. Jag är mycket nyfiken på hur det skulle fungera om de anställda (”arbetarna”) tog över verksamheten. Låt oss för en stund ge oss ut på ett hypotetiskt gungfly och anta att det går att ordna en sådan övergång helt utan våld eller tvång. I den verkliga världen, där jag bor, fungerar inte det men i det här exemplet sker det ändå. Kapitalisterna försvinner och deras aktier görs värdelösa. Kvar finns humankapitalet (oerhört viktigt men kan vara väldigt lättflyktigt), maskiner, know-how, goodwill och förmodligen en del datorer och lokaler. De flesta företag brukar också ha en del likvida medel. En inventering genomförs och varje arbetare får ett värdebevis på sin del av företaget.
Om jag förstått det rätt ska arbetarna sedan välja en styrelse enligt principen en person – en röst. Redan här stöter vi på problem. Karin, som arbetat på utlastningen har märkt att orderingången minskat det senaste året. Hon inser att de förmodligen måste skära ner på personalen för att överleva. Bengt däremot, går till val på höjda löner till alla. De miljoner som finns på företagets bankkonton ska delas ut till ägarna (=arbetarna). Vem vinner valet? Några månader senare har företaget inga likvida tillgångar och den vikande orderingången är fortfarande ett problem. Företaget måste snabbt ha in pengar. Var ska de komma ifrån? I ett normalt aktiebolag är det aktieägarna som skjuter till pengar genom en nyemission alternativt öppnas det upp för nya aktieägare, t.ex. riskkapitalister. I ett företag där man precis kastat ut kapitalisterna är det inte så sannolikt att man bjuder in riskkapitalister. Några av arbetarna har kanske sidoinkomster som gör att de kan skjuta till pengar. Men övriga har bara avkastningen på sitt värdebevis och sin lön som enda inkomstkällor.
Det finns ett gammalt talesätt som varnar för att lägga alla ägg i samma korg. Just för att äggen läggs i många olika korgar kan människor som agerar på kapitalmarknaderna öka sin avkastning, trots att de då och då råkar ut för äggröra. Den förmånen har inte arbetarna i vårt arbetarägda företag. Kapitalmarknaden har ju avskaffats.
Låt oss istället ponera att Karin vinner valet trots sitt löfte om nedskärningar. Hur säger man upp en delägare? Så länge de har sitt värdebevis har de lika stor rätt som alla andra att delta i företagets verksamhet och lika stor rätt till en eventuell avkastning.
Ett annat problem är lönen och avkastningen. Jag tror de allra flesta har hög arbetsmoral och verkligen vill att det ska gå bra för företaget. Men hur gör man med de som inte drar sitt strå till stacken? Vem ska avgöra hur många strån var och en ska dra när alla har lika mycket att säga till om i företaget? Fast alla kanske inte ska ha lika mycket att säga till om? Under ”mandatperioden” är det kanske styrelsen som ska fatta alla viktiga beslut? Hur långa ska ”mandatperioderna” vara? Är de långa så är skillnaden i inflytande för den enskilde arbetaren jämfört med nuvarande ägarformer försvinnande liten. Är de korta är det meningslöst för den sittande styrelsen att satsa på långsiktiga beslut som kanske ger resultat först om flera år. Kortsiktiga beslut, som ger snabba, men förmodligen små resultat, säkrar återvalskampanjen. Alla som varit ute i yrkeslivet några år vet att de snabba resultaten ofta bär med sig enorma kostnader. Inte minst inom den offentliga sektorn märks det tydligt. Varje ny chef ska sätta sin prägel på verksamheten, till ett högt pris. IT-system för mångmiljonbelopp byts ut redan innan de kommit över stadiet med barnsjukdomar. Att driva ett företag på det sättet håller inte i längden. Tyvärr är det många av ungsocialisterna som aldrig ens varit ute på arbetsmarknaden eller som har vuxit upp som politiska broilers. Det är inte lätt för dem att förstå hur det går till ute i den riktiga världen, dvs. den som skiljer sig från deras ideologiska ”verklighet”.
Kortsiktighet har också den effekten att externa intressenter (kunder, leverantörer, m.fl.) får minskad tilltro till företaget. Är den nya styrelsen bunden av ingångna avtal? Behåller man konstruktionen med juridiska personer behöver det inte bli ett problem. Samtidigt kringskärs den nya styrelsens möjligheter till förändring om den förra styrelsen slutit många långa avtal. Visst kan det vara ett problem med nuvarande ägarformer också, men det ställs verkligen på sin spets när hela ledningen kanske byts ut en gång om året. Med många ägare, som inte är direkt involverade i den dagliga verksamheten, är det en större tröghet i styrelsearbetet såvida inte de valda representanterna grovt missköter sig. Ska styrelsen i de arbetarägda företagen kunna avsättas av de andra arbetarna om de fattat impopulära men fullt lagliga beslut? I så fall kan vi verkligen slänga ut allt vad långsiktighet heter.
Förmodligen kommer merparten av mina frågor att förbli obesvarade. Att revolutionera företagsvärlden och omvandla alla företag till arbetarägda är inget annat än en ideologisk skrivbordkonstruktion. Fast ärligt talat tror jag inte socialisterna bryr sig. När verkligheten blir alltför påträngande och frågorna för många drar de hellre till den marxist-leninistiska idéklubben för att diskutera socialism med sina likasinnade polare. Mycket snack. Ingen verkstad. Synd bara att de inte begränsar sig till det utan envisas med att dra ut på sta’n med jämna mellanrum för att förstöra det som entreprenörerna byggt upp.
Vänsterretorik för nybörjare
- Nämn USA i minst varannan mening. Dra dig inte för att nämna USA även om den du samtalar med berättar om sonens första steg. Har grabben ramlat omkull är det säkert USA:s fel.
- Är inte den du pratar med uttalad socialist är han din fiende. Du är berättigad till att använda personangrepp mot honom. Faktum är att personangrepp mycket effektivt kan ersätta argument i sakfrågan. Låt dig inte dras in i en diskussion kring sakfrågan. Ett par välriktade ”Timbrohöger”, ”bakåtslick” eller ”jävla nyliberal förtryckare” får dig snabbt på rätt spår igen.
- Uteslut ALLTID det eventuella tredje. Alltid, utan undantag! Det kan bara finnas din väg eller vägen till helvetet. Var noga med att måla den senare med väldigt tydliga färger. Du kan dölja de stora bristerna i din egen väg genom att använda nyckelord som ”odemokratisk” eller ”klassförtryck” om den andra vägen. Bry dig inte om att de egentligen inte har med frågan att göra. Vänsterns nyckelord är universella och kan användas i alla sammanhang.
- Du glömmer väl inte bort att ondgöra dig över USA? Om du mot förmodan skulle tröttna på det kan du alltid växla mellan USA och Israel.
- Bygg halmgubbar. Kan du bygga en halmgubbe som får bocken i Gävle att framstå som en åkersork finns det säkert en plats för dig i Ung Vänsters ledning (eller i Vänsterpartiet, om du är för gammal för UV). Bry dig inte om vad din meningsmotståndare skriver eller säger. Kom ihåg att du ALLTID har tolkningsföreträde över hans åsikter. Att basera dina argument på vad han faktiskt skriver och säger är högertrams och sådant ägnar sig inte en vänsterretoriker åt. Förresten skulle du ju se upp med sakargument. Har du redan glömt det?
- Vedertagna definitioner gäller bara om de kommer från vänster. Det är bara då som A betyder A. Annars betyder A, B, eller kanske Z. Men klargör för allt i världen inte din definition. Det blir så mycket svårare att definiera om den för att passa nästa meningsduell.
- Vaghet är en dygd! Allmänt flumprat är så mycket bättre än specifika sakargument. Hur ska din meningsmotståndare kunna angripa dina argument när du knappt själv vet vart dina tankebanor är på väg.
torsdag 15 februari 2007
Hela livet i en madrasserad cell
Överläkare David Eberhard intervjuas i Svenska Dagbladet idag. Jag har med stort intresse följt de tidigare artiklarna som handlar om den svenska trygghetsnarkomanin. Tyvärr har det inte blivit av att jag jagat fatt i Davids bok ”I trygghetsnarkomanernas land – Sverige och det nationella paniksyndromet” (Prisma). Nog dags att göra det. =)
Jag har länge förvånats över den övertro till staten som allmäktig beskyddare som många tycks hysa. Var finns tron på den egna förmågan? Vi kan - om vi bara vågar. Arbetarrörelsen har i stora annonskampanjer hävdat att vi måste öka tryggheten för att folk ska våga. Jag tror knappt det går att öka den i många stycken falska trygghet folk invaggas i av röstfiskande politiker. När ska vi inse att politikerna också är helt vanliga människor, med goda egenskaper men också med fel och brister. De besitter inga övermänskliga förmågor som gör att de fattar bättre beslut än du och jag. De kan inte skydda dig bättre än vad jag kan och vice versa.
Att denna trygghetsnarkomani med full fart är på väg att bli en demokratisk katastrof beskriver Andris från Fruängen så väl att jag egentligen inte har något att tillägga.
Jag har länge förvånats över den övertro till staten som allmäktig beskyddare som många tycks hysa. Var finns tron på den egna förmågan? Vi kan - om vi bara vågar. Arbetarrörelsen har i stora annonskampanjer hävdat att vi måste öka tryggheten för att folk ska våga. Jag tror knappt det går att öka den i många stycken falska trygghet folk invaggas i av röstfiskande politiker. När ska vi inse att politikerna också är helt vanliga människor, med goda egenskaper men också med fel och brister. De besitter inga övermänskliga förmågor som gör att de fattar bättre beslut än du och jag. De kan inte skydda dig bättre än vad jag kan och vice versa.
Att denna trygghetsnarkomani med full fart är på väg att bli en demokratisk katastrof beskriver Andris från Fruängen så väl att jag egentligen inte har något att tillägga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)