"Praeterea censeo Israel esse delendam"

På vägen hem genom snöstormen lyssnade jag som så många gånger förr på Studio Ett i P1. Idag diskuterades bl.a. kärnenergiprogrammet i ett av världens absolut oljerikaste länder, Iran. President Ahmadinejad har ännu en gång valt att trotsa FN:s resolutioner.

Det första jag noterade var vinklingen. Av de inbjudna var det bara Ali Haji Ghasemi som förhöll sig förhållandevis neutral och som tog ett brett grepp över konflikten. Övriga tycktes tävla i att rikta beskyllningar mot USA. Med risk för att göra övriga ”tävlande” besvikna utser jag härmed Shora Esmailian till klar vinnare i den grenen.

Shora Esmailian upprepade sin önskan att sätta kärnvapen i händerna på en diktator som vid upprepade gånger sagt sig vilja förinta Israel. Det är lätt att sitta i en trygg studio i Sverige och framföra sådana önskemål. Hade hon befunnit sig i Israel tror jag hon varit betydligt försiktigare. Jag är helt övertygad om att det finns minst drygt 6,3 miljoner människor som inte vill att diktaturen i Iran ska förfoga över kärnvapen. Just det Shora, så många är invånarna i Israel vars liv du så villigt spelar rysk roulett med.

Det är häpnadsväckande att man kan sitta som redaktör på en tidning trots att man inte har skillnaden mellan diktatur och demokrati klar för sig. Fast å andra sidan, i många socialisters värld är krig fred. Frihet är slaveri och okunnighet är styrka*. I artikeln hävdar hon förvisso att oppositionen i Iran lever ”[..]i en av världens vidrigaste diktaturer, under ett enormt förtryck[..]”. Tror hon på fullt allvar att deras verksamhet blir lättare om Ahmadinejad kan spela ut ”Jag-har-minsann-Bomben-kortet” varje gång någon utanför landet riktar kritik mot hans diktatur?

Shora Esmailian hävdar att det hade skapat en terrorbalans om Ahmadinejad tilläts skaffa kärnvapen. Det är till hälften rätt. Nog hade det skapat terror alltid, men knappast någon balans. Balans finns inbyggt i en demokrati. Icke så i en diktatur. Som ett skydd för den demokratiska balansen har USA ett system av ”checks and balances”. Jag är rätt tveksam till om President Bush verkligen vill gå in med trupp i Iran. Men vad han vill spelar egentligen ingen avgörande roll eftersom han inte har något stöd på hemmaplan för en fullskalig attack. Möjligen kan det i förlängningen bli aktuellt med punktattacker mot identifierade anrikningsanläggningar. Om Ahmadinejad vill angripa Israel med kärnvapen – vem på hemmaplan har makt nog att stoppa honom?

Vågar Shora Esmailian garanterade det israeliska folket att Ahmadinejads vilja att förinta Israel bara är tom retorik?

* George Orwell – ”1984”