Moderaterna – en del av arbetarrörelsen?

Igår presenterade tankesmedjan Captus rapporten ”I fackföreningarnas intresse – En granskning av de nya moderaternas arbetsmarknadspolitik” som skärrskådar moderaternas kraftiga vänstergir i arbetsmarknadsfrågorna. Trots att de ”nya” moderaterna trätt in på arenan har dock retoriken varit gammal; fast inte gammal moderat utan gammal socialdemokratisk. I en intervju i LO-tidningen hävdar Fredrik Reinfeldt att: ”Min bestämda känsla är att arbetsrätten har fungerat både vid neddragningar och konflikter, och att den är en väsentlig grund för trygghet.”

Från att ha förespråkat en förändring av arbetsmarknadspolitiken har moderaterna lagt om kursen till att bli, med första vice ordförande Gunilla Karlssons ord, kollektivavtalsfantaster. Det är en markant omsvängning. Beror det på att behovet av arbetsmarknadspolitiska reformer inte längre existerar? Knappast, även om de moderata ministrarna gärna vill ge det intrycket.

När det gäller den fackliga makten har omsvängningen nästan varit ännu större. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin uttalade sig i DN om antalet strejkdagar: ”Förra året hade vi ungefär 1000 strejkdagar. I Frankrike var det en miljon. [..] Den svenska modellen fungerar.” Förutom det tveksamma i att jämföra två så olika stora arbetsmarknader är argumenten missvisande. Förvisso hamnar vi under OECD-genomsnittet men bara med 0,009 arbetsdagar per arbetare. Utgår man enbart från statistiken borde vi kasta den svenska modellen överbord och t.ex. anamma den tyska.

Finansminister Anders Borg går ännu längre i TCO-tidningen när han säger: ”- Nej, från andra länder vet vi att om man vill vara besvärlig mot facket, då ska man ändra arbetsrätten och förstatliga a-kassorna, och det vill inte vi.”

Är det syftet med moderaternas vänsteromläggning – att undvika att göra sig besvärliga mot facket? Moderaterna gick till val på att återupprätta arbetslinjen och bryta utanförskapet för de svaga grupper som idag står utanför arbetsmarknaden. Ändå väljer man att bara förändra en begränsad del av de rigida strukturer och den maktobalans som framförallt håller unga och personer med invandrarbakgrund i utanförskap. Men de är i vart fall inte besvärliga mot facket…

Det är ett allvarligt problem när makten blir ett självändamål. Istället för att ställa sig på de svagas sida, bryta utanförskap och underlätta för småföretagare, har de nya moderaterna valt att liera sig med de mäktigaste på arbetsmarknaden. Beklagligt nog är det en linje som går igen i hela den nymoderata politiken. Jag har mycket svårt att se att de socialdemokrater som röstade på moderaterna i förra valet kommer att göra om det, i synnerhet nu när (s) bytt ut sin trötta partiledare mot en mer entusiastisk. Risken är också stor att de borgerliga väljarna flyr en allians som bedriver socialdemokratisk politik och som väljer makten framför människan. Läge för centern, folkpartiet och kristdemokraterna att återupprätta arbetslinjen för alla och inte bara för de som redan hålls om ryggen av systemet?