Välmenande förstörare

Debatten om glassen ”Girlie” har fortsatt idag på morgonen bland annat i TV4 och i P1 Morgon. Generalsekreteraren för intresseföreningen Sveriges Konsumenter, Jan Bertoft, framhärdar sina åsikter (se nedan).

Bertoft har rätt i att glassdebaclet är en del i ett större sammanhang, men jag tror inte han är medveten om hur tydligt han sällar sig till gruppen av välmenande förstörare. Politiker, debattörer, m.fl. är väldigt måna om att ”hjälpa” andra, men i mina ögon begår de flera kardinalfel:

1) De ”hjälper” människor som inte har bett om någon hjälp och som inte vill ha den.

För inte så länge sedan hamnade en annan glass i blåsväder. Glassen Nogger Black beskylldes av Centrum mot Rasism (CMR) för att vara rasistisk. Förutom möjligen André Mkandawire (dåvarande pressekreteraren på CMR) var det sannolikt inga svarta personer som kände sig kränkta av glassen innan CMR började väsnas. Typexempel på självpåtagna ”räddare” som egentligen inte har någon att ”rädda”.

2) De har otillräckliga kunskaper om de som de vill ”hjälpa”

Jan Bertoft har antingen inga egna barn eller så låter han ideologin komma före förståelsen för dem. För ett barn är rosa en färg, varken mer eller mindre. Glitter är glitter. Så får de tydligen inte tycka. Vuxne Bertoft sitter i TV-soffan och berättar att rosa glitterglass signalerar till små tjejer att de ska vara passiva och undfallande. Låt våra barn slippa den ideologiska laddning som förnumstiga vuxna lägger in i färger och annat. Att inte få tycka som man gör utan ständiga pekpinnar från vuxenvärlden skapar långt mycket mer oro för ett barn eller en tonåring, än vad en rosa glass någonsin kan göra.

Att tro sig veta hur de hjälpbehövande vill bli hjälpta istället för att vara lyhörd och skaffa sig kunskaper präglar tyvärr mycket annat, som t.ex. delar av u-landsbiståndet. Tjusiga lantbruksmaskiner och fabriker av svenskt snitt som står oanvända efter ett år eftersom ingen kan hantera dem eller för att de inte klarar av klimatet i området, är alltför vanligt förekommande. Jag är övertygad om att de mest lyckade biståndsprojekten är de som helt och hållet utgår från de hjälpbehövandes behov och förutsättningar. Till syvende och sist handlar det om respekt för andra.

3) De stjälper mer än hjälper

För en person som blivit utsatt för misshandel i hemmet är det välgörande att veta att h*n inte är ensam. Men det är direkt kontraproduktivt att bli reducerad till en del i en grupp, eller ännu värre, till en siffra i statistiken. Var och en förtjänar att behandlas som den individ de är och få hjälp utifrån sina behov. Istället för att satsa miljoner på forskning kring den feministiska maktanalysen (ett annat ord för socialistisk konformism) borde de pengarna satsas på de personer som hjälper individer.

Att reduceras till en ansiktslös del i en påstådd struktur skapar en maktlöshet som vi ser många tecken på i dagens samhälle. Politiker och andra vill hjälpa men istället har de skapat en nation av osäkra, otrygga människor. Utgår man istället från individens behov kommer reduktionen i andra änden, dvs. i de politiska ingreppen.