Utmaningsrätt – ett mycket bra initiativ

I slutet av förra året antog Sollentuna som första kommun ett förslag om utmaningsrätt (Protokoll från 2006-12-18, §263). Bakom beslutet stod den borgerliga majoriteten.

”Med utmaningsrätt brukar man mena följande; Om ett privat företag anmäler till kommunen att företaget på entreprenad vill utföra en kommunal tjänst skall kommunen göra en offentlig upphandling och låta bl.a. det anmälande företaget lämna anbud på tjänsten.

Ibland avses även att ett företag dessutom har rätt att begära en prövning av om en verksamhet skall säljas dvs. inte längre drivas av kommunen, vare sig med egen personal eller med entreprenör. Här avses fall där det kan ifrågasättas om kommunen har rätt att över huvud taget agera på en viss marknad.”

Tanken bakom utmaningsrätten är att öka kvalitén och nyttan för kommuninvånarna, samt använda kommunens medel på ett effektivare sätt. Genom ökad konkurrens ökar också utvecklingsmöjligheterna för de som arbetar inom de offentligt finansierade verksamheterna.

Att använda kommunala medel på ett kostnadseffektivare sätt är ett tydligt steg i rätt riktning. Allianspartierna i Sollentuna och säkert i många andra kommuner tycks ha insett att de faktiskt är i kommuninvånarnas tjänst och att det är deras pengar de beslutar över. Den insikten har jag svårt att se att de röd-gröna partierna skulle komma till inom överskådlig tid.

Förhoppningsvis kan den här typen av beslut leda till att kostsamma, ineffektiva kommunala monopol (som t.ex. avfallshanteringsmonopolet) utmanas och bryts upp.

Välmenande förstörare

Debatten om glassen ”Girlie” har fortsatt idag på morgonen bland annat i TV4 och i P1 Morgon. Generalsekreteraren för intresseföreningen Sveriges Konsumenter, Jan Bertoft, framhärdar sina åsikter (se nedan).

Bertoft har rätt i att glassdebaclet är en del i ett större sammanhang, men jag tror inte han är medveten om hur tydligt han sällar sig till gruppen av välmenande förstörare. Politiker, debattörer, m.fl. är väldigt måna om att ”hjälpa” andra, men i mina ögon begår de flera kardinalfel:

1) De ”hjälper” människor som inte har bett om någon hjälp och som inte vill ha den.

För inte så länge sedan hamnade en annan glass i blåsväder. Glassen Nogger Black beskylldes av Centrum mot Rasism (CMR) för att vara rasistisk. Förutom möjligen André Mkandawire (dåvarande pressekreteraren på CMR) var det sannolikt inga svarta personer som kände sig kränkta av glassen innan CMR började väsnas. Typexempel på självpåtagna ”räddare” som egentligen inte har någon att ”rädda”.

2) De har otillräckliga kunskaper om de som de vill ”hjälpa”

Jan Bertoft har antingen inga egna barn eller så låter han ideologin komma före förståelsen för dem. För ett barn är rosa en färg, varken mer eller mindre. Glitter är glitter. Så får de tydligen inte tycka. Vuxne Bertoft sitter i TV-soffan och berättar att rosa glitterglass signalerar till små tjejer att de ska vara passiva och undfallande. Låt våra barn slippa den ideologiska laddning som förnumstiga vuxna lägger in i färger och annat. Att inte få tycka som man gör utan ständiga pekpinnar från vuxenvärlden skapar långt mycket mer oro för ett barn eller en tonåring, än vad en rosa glass någonsin kan göra.

Att tro sig veta hur de hjälpbehövande vill bli hjälpta istället för att vara lyhörd och skaffa sig kunskaper präglar tyvärr mycket annat, som t.ex. delar av u-landsbiståndet. Tjusiga lantbruksmaskiner och fabriker av svenskt snitt som står oanvända efter ett år eftersom ingen kan hantera dem eller för att de inte klarar av klimatet i området, är alltför vanligt förekommande. Jag är övertygad om att de mest lyckade biståndsprojekten är de som helt och hållet utgår från de hjälpbehövandes behov och förutsättningar. Till syvende och sist handlar det om respekt för andra.

3) De stjälper mer än hjälper

För en person som blivit utsatt för misshandel i hemmet är det välgörande att veta att h*n inte är ensam. Men det är direkt kontraproduktivt att bli reducerad till en del i en grupp, eller ännu värre, till en siffra i statistiken. Var och en förtjänar att behandlas som den individ de är och få hjälp utifrån sina behov. Istället för att satsa miljoner på forskning kring den feministiska maktanalysen (ett annat ord för socialistisk konformism) borde de pengarna satsas på de personer som hjälper individer.

Att reduceras till en ansiktslös del i en påstådd struktur skapar en maktlöshet som vi ser många tecken på i dagens samhälle. Politiker och andra vill hjälpa men istället har de skapat en nation av osäkra, otrygga människor. Utgår man istället från individens behov kommer reduktionen i andra änden, dvs. i de politiska ingreppen.

Kris och kris

På Neos blogg skriver Peter Wennblad en verklig mitt-i-prick-kommentar: "Kubanska myndigheter smygläser svensk post och orsakar diplomatisk kris. Detta samma vecka som statsministern hotar med politisk kris om svenska myndigheter inte tillåts göra detsamma."

Glass som upprör

Föreningen Sveriges Konsumenter är på krigsstigen. Anledningen är den nya glassen "Girlie" från GB, en rosa historia med glittersmink i glasspinnen.

"- Jag ifrågasätter att det finns en efterfrågan," säger generalsekreteraren Jan Bertoft i en intervju i SvD. Det är inte en konsumentförenings sak att bedöma efterfrågan. Den frågan ligger hos tillverkaren och ytterst hos konsumenterna. Hela attityden andas en pekpinnementalitet som får Bertoft att låta som en politiker. Har han rätt och det inte finns någon efterfrågan på glassen kommer den snart att vara borta från marknaden. Det är det som är en av många bra saker med marknadsekonomi: Köparen bestämmer om en vara ska finnas kvar eller inte.

Att det handlar om en organisation som tagit politisk ställning blir uppenbar när Jan Bertoft säger att han "[..]tycker också att företagen har ett ansvar för hur samhället utformas" och tillägger att han tycker att produkten ska ändras så att den är mer könsneutral. Han är naturligtvis fri att tycka vad han vill som privatperson men är man generalsekreterare i en organisation vars medlemmar i stor utsträckning är delar av arbetarrörelsen, så uppfattas det onekligen som en partipolitisk inlaga. Det handlar inte om att företagen ska ha ett ansvar för hur samhället utformas i stort utan de ska utforma samhället på det vis som Bertoft & Co anser vara riktigt. Varför ska företagen tvingas ta ansvar för någon annans vision? Varför ska GB ens behöva blanda sig i politiken? Det behövs ingen ökad politisering av samhället - tvärtom!

Moderaterna – en del av arbetarrörelsen?

Igår presenterade tankesmedjan Captus rapporten ”I fackföreningarnas intresse – En granskning av de nya moderaternas arbetsmarknadspolitik” som skärrskådar moderaternas kraftiga vänstergir i arbetsmarknadsfrågorna. Trots att de ”nya” moderaterna trätt in på arenan har dock retoriken varit gammal; fast inte gammal moderat utan gammal socialdemokratisk. I en intervju i LO-tidningen hävdar Fredrik Reinfeldt att: ”Min bestämda känsla är att arbetsrätten har fungerat både vid neddragningar och konflikter, och att den är en väsentlig grund för trygghet.”

Från att ha förespråkat en förändring av arbetsmarknadspolitiken har moderaterna lagt om kursen till att bli, med första vice ordförande Gunilla Karlssons ord, kollektivavtalsfantaster. Det är en markant omsvängning. Beror det på att behovet av arbetsmarknadspolitiska reformer inte längre existerar? Knappast, även om de moderata ministrarna gärna vill ge det intrycket.

När det gäller den fackliga makten har omsvängningen nästan varit ännu större. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin uttalade sig i DN om antalet strejkdagar: ”Förra året hade vi ungefär 1000 strejkdagar. I Frankrike var det en miljon. [..] Den svenska modellen fungerar.” Förutom det tveksamma i att jämföra två så olika stora arbetsmarknader är argumenten missvisande. Förvisso hamnar vi under OECD-genomsnittet men bara med 0,009 arbetsdagar per arbetare. Utgår man enbart från statistiken borde vi kasta den svenska modellen överbord och t.ex. anamma den tyska.

Finansminister Anders Borg går ännu längre i TCO-tidningen när han säger: ”- Nej, från andra länder vet vi att om man vill vara besvärlig mot facket, då ska man ändra arbetsrätten och förstatliga a-kassorna, och det vill inte vi.”

Är det syftet med moderaternas vänsteromläggning – att undvika att göra sig besvärliga mot facket? Moderaterna gick till val på att återupprätta arbetslinjen och bryta utanförskapet för de svaga grupper som idag står utanför arbetsmarknaden. Ändå väljer man att bara förändra en begränsad del av de rigida strukturer och den maktobalans som framförallt håller unga och personer med invandrarbakgrund i utanförskap. Men de är i vart fall inte besvärliga mot facket…

Det är ett allvarligt problem när makten blir ett självändamål. Istället för att ställa sig på de svagas sida, bryta utanförskap och underlätta för småföretagare, har de nya moderaterna valt att liera sig med de mäktigaste på arbetsmarknaden. Beklagligt nog är det en linje som går igen i hela den nymoderata politiken. Jag har mycket svårt att se att de socialdemokrater som röstade på moderaterna i förra valet kommer att göra om det, i synnerhet nu när (s) bytt ut sin trötta partiledare mot en mer entusiastisk. Risken är också stor att de borgerliga väljarna flyr en allians som bedriver socialdemokratisk politik och som väljer makten framför människan. Läge för centern, folkpartiet och kristdemokraterna att återupprätta arbetslinjen för alla och inte bara för de som redan hålls om ryggen av systemet?

Jag opponerar, alltså finns jag

Ungefär så tycktes Zaida Catálan (mp) ha resonerat när hon debatterade hedersrelaterat våld med Ulf Kristersson (m) i radions Studio Ett idag. Trots att hon egentligen inte hade några invändningar i sakfrågan hade hon en flera minuter lång utläggning som mer eller mindre gick ut på att förklara hur dåliga Kristerssons åsikter var. Programledaren frågade flera gånger om Catalán tyckte att Ulf Kristersson hade fel i sak men det tyckte hon visst inte. Förutom att hon inte riktigt höll med om att hedersrelaterat våld skulle skilja sig från "vanligt" våld. Fast när Emre Güngör gett Kristersson rätt höll hon också med. Är det verkligen meningsfullt att bjuda in en person till en debatt som bara vill opponera sig för opponerandet skull? Å andra sidan är det mer underhållande än en debatt där debattörerna visar sig vara rörande överens.

Bakgrunden till debatten var Ulf Kristerssons debattartikel i dagens SvD.

Johan Ingerö frågar sig varför Ulf Kristersson uttalanden betraktas som kontroversiella.

Den stora bluffen

Vad har kvällstidningar gemensamt med vissa forskare och en växande skara populistiska politiker? Svaret är att de vill ha dina pengar och att du ska skriva över din frihet på dem. Igår lade Storbritanniens miljöminister David Milliband fram ett förslag om femårsplaner för minskning av koldioxidutsläppen (se SvD). Redan när man talar om politiska femårsplaner borde varningsklockor ringa. Premiärminister Tony Blair jämför kampen mot det påstådda klimathotet med kampen mot fascismen och det kalla kriget mellan kommunism och demokrati. Var finns sinnet för proportioner? Granskar man klimatalarmismen har den många fler likheter med kommunismen och fascismen än med demokratin. Så varför gör då Blair sina huvudlösa jämförelser? Självklart har han en förhoppning att den dogmatiska klimatfundamentalismen ska ge New Labour nya år i regeringsställning. Ungefär samma förhoppning har sannolikt statsminister Reinfeldt (m). Sedan valet i september i fjol har många undrat om Reinfeldt gått upp i rök. Det är mycket talande att han dyker upp när det är dags att sprida massiva rökridåer.

På 70-talet varnade politiker, massmedia och en stor del av forskarvärlden för att vårt sätt att leva skulle orsaka enorma klimatförändringar. Tongångarna och retoriken var identisk med de som hörs idag, med en mycket viktig skillnad: Då varnade de oss för att vi var på väg mot en ny istid! Orsakar våra utsläpp av växthusgaser en minskning eller en ökning av den globala temperaturen? Nej, tvärtom. Mängden växthusgaser följer temperaturförändringarna fast med flera hundra års eftersläp. Växthusgaser utgör drygt en halv procent av vår atmosfär. 95% av växthusgaserna är vattenånga. En halv procent av 5% styr hela klimatet? Tror ni på det har jag tomter med havsutsikt i Jämtland som jag gärna säljer till er.

Väldigt många människor är beroende av de pengar som klimatalarmismen genererar. De har utvecklat sin propaganda till att likna en religion. Alla som säger emot stämplas som kättare. Många som mycket kritiskt granskar religioner köper rakt av allt som bär klimatalarmismens stämpel. Och precis som religiösa fundamentalister kräver de att alla andra ska leva som de lär. Det är uppenbart att vi inte ska lära som de lever. Förloraren Al Gore har tjänat miljoner på att åka privatplan jorden runt och predika klimatalarmismens evangelium. Peter Eriksson (mp) kräver att andra ska minska sina utsläpp samtidigt som han helt i onödan kör en stor SUV.

Brittiska Channel 4 visade en mycket intressant dokumentär för inte så länge sedan (ni kan hitta en kopia av dokumentären här).

Som ringsignal i mobilen har jag REM:s ”It’s the end of the world (and I feel fine)". Just den textraden beskriver rätt väl hur jag känner inför klimatalarmismens varningar om jordens undergång.

I Feel Fine!! *ler*

Fort men fel

När jag gjorde lumpen fanns det en kille som fick tillnamnet ”fort men fel”. Han jobbade på med en oerhörd hastighet, men tyvärr blev det oftast fel och han fick göra om alltihop.

Huvudledaren i dagens DN inleds med orden: ”Det är bråttom att minska utsläppen av växthusgaser.” Är det verkligen det? Bråttom? Tyvärr leder ord som ”bråttom” till att miljöfundamentalister och populistiska politiker hoppar på vilka projekt som helst, bara syftet verkar gott. Det politiska verktyget med handel av utsläppsrätter har blivit en flopp. En mycket kostsam flopp. Det är bara ett exempel.

Tidigare har produktionen av biobränslet etanol kritiserats hårt för att processen för att framställa det varit allt annat än miljövänlig. Nu när miljövänligare processer börjar dyka upp ökar politikernas intresse. Risken är stor att det även väcker deras tunnelseende och att det satsas massor av skattepengar på etanolen medan andra alternativ hamnar i skuggan. Agronomen och jordbruksekonomen Lars Jonasson har enligt Vetenskapsradion i P1 räknat ut att en satsning på energigrödor sannolikt kommer att få många bönder att sluta med djurhållning för att istället odla t.ex. energiskog. Resultatet blir att mer livsmedel måste importeras, merparten fraktas hit på avgasstinkande lastbilar, samt att den biologiska mångfalden riskerar att drabbas hårt. En god tanke som får allvarliga konsekvenser. Så ser det oftast ut när de politiska ingenjörerna kommer in i ”leken”.

Ska vi då bara sätta oss på händerna och inte göra någonting? Naturligtvis inte, men det är viktigt att skynda långsamt och att låta behoven styra utvecklingen istället för tvärtom. Det är viktigare att göra rätt än att göra det snabbt. Med andra ord bör vi inte lyssna på alarmisterna – för miljöns skull.

Vägen till helvetet

”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser,” brukar det sägas. När försvarsminister Odenberg idag skriver på SvD Brännpunkt visar han tydligt att han inte hört uttrycket eller inte vill ta det till sig.

Odenberg hävdar att syftet är att skydda grundläggande fri- och rättigheter. Varför han då lägger fram ett förslag som åstadkommer det omvända förstår jag inte. Rick Falkvinge hänvisar till rapporten om ”Rikets säkerhet och den personliga integriteten” som kom för fem år sedan, där det bland annat tydligt framgår att de politiska skyddsmekanismer som hade satts upp för att skydda individen hade varit helt verkningslösa. Saknar Odenberg kunskaper om den rapporten?

Odenberg påstår vidare att signalspaningen fokuserar på informationen och inte på individen. Det är rent nonsens. Skulle FRA mot förmodan hitta nålen i den enorma höstacken och upptäcka ett hot mot rikets säkerhet är informationen värdelös om den inte kopplas till en eller flera individer.

Det är möjligt att syftet är att upptäcka militära hot, gränsöverskridande terrorism eller spridning av massförstörelsevapen. Men en så massiv övervakning som det är frågan om genererar mängder av spillinformation. Idag är den informationen kanske inte intressant, men imorgon? Med alla mekanismer på plats är det enkelt för en mindre nogräknad makthavare att dra igång ett system som skulle göra KGB och Stasi gröna av avund.

Jag visste inte att FRA bedrivit sin verksamhet utan att den varit reglerad i lag. Det är verkligen skrämmande.

Odenberg påstår att lagförslaget är baserat på en grundlig förankringsprocess. Är det därför han vill driva igenom det innan integrationsskyddskommitténs delbetänkande kommer om några veckor?

Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer att rösta emot lagförslaget. Jag inte bara hoppas, utan kräver av de borgerliga politiker som värnar om individens integritet att de går emot partilinjen och förpassar förslaget till papperskorgen, där det hör hemma.

Skyldig enligt lag att riskera ditt liv?

Alliansen planerar att införa en lag som gör det brottligt att inte ingripa om man bevittnar ett brott. Inger Davidsson (kd) talar om det som en civilkuragelag. Det är det naturligtvis inte. Civilkurage är inget man kan lagstifta fram. Artikel i SvD.

Det är juridiskt och moraliskt mycket tvivelaktigt att införa en lag som tvingar medborgarna att i fredstid riskera sina liv och frånta dem rätten att själva göra en riskbedömning. Den yttersta konsekvensen av ett ingripande kan faktiskt vara att den som ingriper råkar rejält illa ut, kanske rent av mister livet. Men det räcker att ringa polisen för att ha uppfyllt sina förpliktelser, hävdar vissa. Vet vi det? Kan domstolen komma att kräva ett mer aktivt handlande? Vems bedömning av risken är det som ska gälla?

Det är ingen hemlighet att lagar används för att styra människors beteende. Men i normala fall brukar det vara för att beivra ett farligt beteende. Här är det tvärtom. För att inte riskera att lagföras för brott mot ingripandelagen måste man utföra en potentiellt farlig handling.

Polisen är oroad att det kommer att leda till att färre människor träder fram och vittnar eftersom fokus riskerar att hamna på deras passivitet istället för på det begångna brottet. Det är en berättigad oro. Redan idag är det många som helt enkelt inte vågar vittna eftersom polisen har svårt för att skydda vittnen.

Alliansen följer en legalistisk attityd som är stark inom alla de sju socialdemokratiska partierna i Riksdagen. De tycks tro att allt kan styras med lag. Hur många av er som läser den här bloggen avstår från att mörda för att det är olagligt? Hur många avstår för att det går emot er personliga moral? BRÅ:s informationschef Ninna Mörner menar att ”Civilkurage är en attitydfråga som det är svårt att lagstifta kring.” Kan bara instämma. Den personliga moralen/attityden är det som styr beteendet. Jag ser en oerhört stor fara i att låta lagen styra moralen istället för tvärtom.

Hur långt ska lagen sträcka sig? Om min bästa vän begår en handling som jag svårligen kan betrakta som ett brott, t.ex. struntar i att betala TV-licensen, ska jag enligt lag vara skyldig att anmäla honom. Är det ett angiverisamhälle Alliansen vill ha? De slåss redan för en Stasi-liknande övervakning av medborgarnas kommunikation. Är inte det illa nog? Vill de bräcka Bodström i en tävling om vilken regering som först inför ett 1984-samhälle?

Vilka tankar ska vi förbjuda?

Det pågår en diskussion inom EU om huruvida man ska förbjuda förnekandet av Förintelsen och andra folkmord. Tyskland, där en sådan lag redan finns, är starkt pådrivande. Sverige kommer att kunna få undantag från lagen och har därför, fegt nog, valt att inte bjuda motstånd. Även om vi inte direkt drabbas av lagen är det en mycket viktig principiell diskussion. Var går gränsen för yttrandefriheten?

I Sveriges Radio idag debatterade Maciej Zaremba och Anders R Olsson frågan.

En viktig styrka i vårt samhälle, jämfört med diktaturer, är att alla idéer och tankar kan diskuteras, även fruktansvärda sådana. Börjar vi tumma på detta öppnar vi Pandoras Ask. Jag kan hålla med om att det är vidrigt att förneka ett av vår tids värsta brott mot mänskligheten och jag har full förståelse för de som känner sig kränkta av förnekelsen. Men om vi förbjuder det kan vi inte i en öppen debatt förkasta dessa hemska tankar. Lyfts de fram i ljuset spricker de i de flestas ögon. Vi löper en stor risk att skapa martyrer av de som döms för brott mot förnekelselagen.

Per T Ohlsson har skrivit mycket klokt i ämnet i Sydsvenskan.

I Tyskland har en lag som förbjuder förnekande av Förintelsen funnits i ca 60 år. Har den haft avsedd effekt? Har nazismen hållits tillbaka? Den starkt framväxande nazismen i de områden där det är förbjudet att förneka Förintelsen talar sitt tydliga språk. Tvärtom spelar vi de odemokratiska krafterna rakt i händerna.

I diskussionen har det även väckts röster för att det ska bli förbjudet att förneka kommunismens brott mot mänskligheten. Men detta har stött på ett enormt starkt motstånd. Varför? Vill man ha en lag bör man åtminstone vara konsekvent.

Den viktigaste frågan är ändå: Om vi förbjuder förnekandet av Förintelsen idag, vilka tankar förbjuder vi imorgon?

Reinfeldt allierar sig med monopolkramare?

Vid upphandling av sophantering bryter många kommuner regelmässigt mot LOU (Lagen (1992:1528) om offentlig upphandling) när de köper tjänster för avfallshantering från sina egna interkommunala bolag. Detta kostar invånarna i de berörda kommunerna miljontals kronor och skapar en monopolställning. Priserna hålls uppe och vinsterna används för att konkurrera ut privata alternativ.

Bara genom att följa LOU skulle kommunerna kunna sänka kostnaderna för avfallshanteringen med upp till 30%. Men det vill inte Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och branschorganisationen Avfall Sverige (tidigare Svenska Renhållningsverksföreningen (RFV)). Häpnadsväckande nog kräver de istället att LOU avskaffas inom avfallshanteringen! Skrivelsen, som skickades till Finansdepartementet i juni 2006 undertecknades av Ilmar Reepalu som bl.a. är kommunstyrelseordförande i Malmö Stad och RFV:s ordförande Kjell-Arne Landgren. Malmö är en av de kommuner som konsekvent bryter mot LOU.

Granskar man Avfall Sveriges styrelse dyker det upp ett intressant namn: Filippa Reinfeldt, kommunstyrelseordförande i Täby Kommun och tillika gift med Sveriges stadsminister. I en intervju i SvD i höstas sedan menade hon att ”Vi arbetar för att flytta makten till folks köksbord.” och ”[d]et finns ingen gräns för hur mycket som kan privatiseras[..]”. Gäller det även avfallshanteringen? Ställer hon sig bakom kraven på att avskaffa LOU inom nämnda hanteringen?

Som av en ren händelse besöker stadsministern Göteborg och Alingsås idag. Där ska han bl.a. besöka Renovas avfallsförbränningsanläggning. Renova är ett av de interkommunala bolag som innehar en monopolställning för avfallshantering inom de 11 kommuner som äger bolaget. Det har inneburit att förbränningsavgifterna är marknadens högsta, nästan 40% högre än i t.ex. Borås Kommun, som följt LOU vid upphandlingen.

Uppdatering: I DN Debatt idag skriver Fredrik Reinfeldt och Danmarks statsminister Anders Fough Rasmussen att EU ska sträva efter att bli världens mest energieffektiva ekonomi. Ett viktigt steg för svenskt vidkommande vore att bryta de i många fall olagliga interkommunala monopolen inom avfallshanteringen. Idag saknas incitament att bli effektivare och i de fall där utveckling ändå sker är det till ett högt pris för kommuninvånarna. Reinfeldt och Fough Rasmussen menar att "kampen mot klimatförändringen kan gå hand i hand med ökad sysselsättning, tillväxt och välstånd". Upp till bevis, Fredrik!

Kravallerna i Köpenhamn

Som skånsk bloggare är det svårt att inte ha en åsikt om dramat som under gårdagsnatten utspelade sig bara ett stenkast (no pun intended) från min hemort.

Vid rensningen av ungdomshuset på Nørrebro användes bl.a. militärens helikoptrar för att sänka ner poliser på taket. Det finns en stor fara i det agerandet, inte minst för att det för tankarna till andra typer av samhällen än det danska. Men det är viktigt att påpeka att målsättningen var att tömma huset på ett säkert sätt och att inga militärer utöver helikopterpiloterna deltog i operationen. Det är sannolikt att en annan typ av stormning utsatt både poliserna och de 35 ungdomar som befann sig i huset för betydligt större risker. Rensningen tycks enligt SvD ha gått fredligt till.

Först många timmar senare samlades uppemot tvåtusen ungdomar för att genomföra en demonstration mot rensningen. Bland dessa fanns en grupp mycket hårdföra vänsterextremister vars huvudsakliga sysselsättning är att sätta skräck i de som befinner sig i närheten av demonstrationerna. De vill helt enkelt terrorisera omgivningen. Våldsverkare förflyttar sig över hela norra Europa och deltar så fort det finns en möjlighet att utsätta oskyldiga privatpersoner för allvarlig fara. De hävdar att det är samhällets ”lakejer” de slåss mot, framförallt i form av poliser. Varför får då de invandrare som äger små butiker utmed Nørrebrogade sina livsverk slagna i spillror? Varför måste de omkringboende riskera livet när de går till och från hemmet? När som helst kan någon få skallen krossad av en kringflygande gatsten. Varför finns det så många inom den politiska vänstern som anser att ungdomarna har ”rätt” att agera på detta sätt? Provokation hävdar de. Man har alltid ett val! Ska jag plocka upp gatstenen och kasta den mot en annan människa? Den dag man ger någon carte blanche att slippa ta ansvar för den typen av handlingar, den dagen har man förlorat all trovärdighet som förespråkare av mänskliga rättigheter.

För övrigt erbjöds ungdomarna ett alternativt hus, men tackade nej eftersom förutsättningen var att de skulle stå för en del av kostnaderna själva. Är det så den politiska vänstern vill ha det? Får man inte det man pekar på, helt utan egen insats, har man rätt att ta det med våld?

Mycket glädjande besked

Igår meddelade migrationsminister Tobias Billström (m) att regeringen upphäver avvisningsbeslutet från 2001 mot Mohammed Alzery. Migrationsverket kommer att pröva frågan om uppehållstillstånd och även om inte Billström får lägga sig i det ärendet, lät han hoppfull. Justitiekanslern (JK) kommer att utreda möjligheterna till skadestånd.

Bakgrund: I maj 2001 fattade Säpo misstanke mot Mohammed Alzery och Ahmed Agiza. De påstods vara nyckelpersoner i en organisation med kopplingar till al-Qaida. Någon chans till rättslig prövning av anklagelserna fick inte de båda männen. Den dåvarande s-regeringen fattade beslut om avvisning. Under mycket brutala former fördes de ombord på ett CIA-flygplan för transport till Egypten. Väl där fängslades de och allt tyder på att de utsattes för tortyr. Beslutet att utvisa Alzery och Agiza har kritiserats mycket hårt, bl.a. av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Den förra regeringen har vägrat att ta åt sig av kritiken.

Ahmed Agiza sitter fortfarande i ett egyptiskt militärfängelse. Det är oklart om han begärt ny prövning av avvisningsbeslutet.

Kluvet om de hushållsnära tjänsterna

Idag överlämnar regeringen sitt förslag till skatteavdrag för hushållsnära tjänster (artiklar i bl.a. SvD och DN). Det är inte utan en viss ambivalens som jag ögnat igenom lagrådsremissen.

Å ena sidan är chanserna goda att åtminstone en del av de hushållsnära tjänster som idag utförs svart blir vita. Det ökar skyddet för de personer som utför tjänsterna och gör att deras inkomster blir sjukpenning- och pensionsgrundande. Förhoppningsvis kommer det även att skapa en del nya jobb.

Men å andra sidan minskar det inte byråkratin. Skatteavdrag måste handläggas. Ännu viktigare är att det fortfarande handlar om en politisk styrning. Gärna skattereduktion men bara inom det begränsade område som politikerna presenterar. Låg- och medelinkomsttagarna kommer även i fortsättningen att betala världens högsta skatter, för att få en liten del av dem tillbaka om de köper hushållsnära tjänster.

Det är djupt beklagligt att det finns så lite nytänkande inom svensk politik. Jag hade hellre sett ett REJÄLT grundavdrag, helst så stort att de som tjänar allra sämst inte betalar någon inkomstskatt. Gärna ytterligare skatteavdrag för t.ex. föräldrar. Givetvis krävs det att bidragsfloran och subventionerna av t.ex. vissa barnomsorgsformer minskar i minst lika stor utsträckning. Men det är bara att konstatera att vi fått en socialmoderat regering istället för en socialdemokratisk. I mörkret är alla katter grå, påstås det. Vi vet att i svensk politik är alla partier socialdemokratiska.

Tekniksprång räddar miljön

Jag har tidigare skrivit om min övertygelse att vägen till en bättre miljö går framåt, inte bakåt. I dagens SvD uttrycker Stefan Fölster liknande tankar. Han menar att: "Minst uppvärmning blir det i ett scenario med ökad tillväxt, ökad handel och transport, som också möjliggör ett snabbare teknikskifte bort från fossila bränslen." Vad miljörörelsen ofta glömmer är att marknaden ständigt jagar kostnader. Fossila bränslen är på sikt en mycket dyr lösning, men i områden med liten handel och få transporter är den fortfarande den billigaste och mest praktiska. För korta transporter finns det inget ekonomiskt incitament att utveckla miljövänliga alternativ.

Många bra alternativ finns redan, men tyvärr satsas inte tillräckligt med resurser på att ytterligare utveckla dem. Istället läggs resurserna på att stoppa, förbjuda och försvåra de alternativ som idag är de billigaste men som imorgon kommer att vara hopplöst passé. Jag skulle vilja framföra en önskan om att styra om minst 95% av de resurser som idag läggs på att förhindra utsläppen av växthusgaser. Dessa resurser borde istället läggas på att ta fram morgondagens teknik. Vi har allt att vinna på att göra Det Stora Tekniksprånget!