Arbetarägda företag - en socialistisk våt dröm

Varning för ett långt inlägg. *s*

Långt ut på vänsterkanten frodas drömmen om de arbetarägda företagen. Det är tänkbart att det även finns många längre in mot mitten som också drömmer de drömmarna.

Redan de tidiga socialisterna talade om att proletariatet skulle äga produktionsmedlen men ärligt talat har det hänt en hel del sedan dess. I den moderna ekonomin ägs redan många företag av de som arbetar i företaget. Ensamföretagare, tjänsteföretag, IT-firmor, tankesmedjor, advokatfirmor, reklambyråer, m.fl. ökar ständigt i antal. Det finns även relativt stora IT-firmor som praktiserar delägarskap. Flera av de riktigt stora företagen har visst begränsat delägarskap i form av optioner och resultatfonder. Men framförallt är det de mindre företagen som ägs av ”arbetarna”. Måste sticka i ögonen på inbitna socialister att unga, framåtblickande, hyperkapitalistiska, kvinnor och män redan genomfört den socialistiska revolutionen medan de så kallade aktivisterna varit upptagna med sitt vänstertugg och sina stödgalor för allsköns diktaturer. Kanske därför de vill ge stor makt och stort inflytande åt organisationer som entreprenörerna i de arbetarägda företagen helst inte vill ha dit. De organisationerna har inte hjälpt till under uppbyggnadsfasen när dygnets begränsning till 24 timmar tedde sig som en förbannelse och när entreprenörerna önskade att de kunde strunta i sömn i 6 månader och sedan sova ikapp senare. Men när verksamheten tar fart cirklar gamarna och plundrarna allt närmare målet.

Nåväl, majoriteten av företagen har fortfarande långt färre direkta ägare (jag väljer att i det här fallet bortse från ägande via t.ex. pensionsfonder) än vad de har anställda. Jag är mycket nyfiken på hur det skulle fungera om de anställda (”arbetarna”) tog över verksamheten. Låt oss för en stund ge oss ut på ett hypotetiskt gungfly och anta att det går att ordna en sådan övergång helt utan våld eller tvång. I den verkliga världen, där jag bor, fungerar inte det men i det här exemplet sker det ändå. Kapitalisterna försvinner och deras aktier görs värdelösa. Kvar finns humankapitalet (oerhört viktigt men kan vara väldigt lättflyktigt), maskiner, know-how, goodwill och förmodligen en del datorer och lokaler. De flesta företag brukar också ha en del likvida medel. En inventering genomförs och varje arbetare får ett värdebevis på sin del av företaget.

Om jag förstått det rätt ska arbetarna sedan välja en styrelse enligt principen en person – en röst. Redan här stöter vi på problem. Karin, som arbetat på utlastningen har märkt att orderingången minskat det senaste året. Hon inser att de förmodligen måste skära ner på personalen för att överleva. Bengt däremot, går till val på höjda löner till alla. De miljoner som finns på företagets bankkonton ska delas ut till ägarna (=arbetarna). Vem vinner valet? Några månader senare har företaget inga likvida tillgångar och den vikande orderingången är fortfarande ett problem. Företaget måste snabbt ha in pengar. Var ska de komma ifrån? I ett normalt aktiebolag är det aktieägarna som skjuter till pengar genom en nyemission alternativt öppnas det upp för nya aktieägare, t.ex. riskkapitalister. I ett företag där man precis kastat ut kapitalisterna är det inte så sannolikt att man bjuder in riskkapitalister. Några av arbetarna har kanske sidoinkomster som gör att de kan skjuta till pengar. Men övriga har bara avkastningen på sitt värdebevis och sin lön som enda inkomstkällor.

Det finns ett gammalt talesätt som varnar för att lägga alla ägg i samma korg. Just för att äggen läggs i många olika korgar kan människor som agerar på kapitalmarknaderna öka sin avkastning, trots att de då och då råkar ut för äggröra. Den förmånen har inte arbetarna i vårt arbetarägda företag. Kapitalmarknaden har ju avskaffats.

Låt oss istället ponera att Karin vinner valet trots sitt löfte om nedskärningar. Hur säger man upp en delägare? Så länge de har sitt värdebevis har de lika stor rätt som alla andra att delta i företagets verksamhet och lika stor rätt till en eventuell avkastning.

Ett annat problem är lönen och avkastningen. Jag tror de allra flesta har hög arbetsmoral och verkligen vill att det ska gå bra för företaget. Men hur gör man med de som inte drar sitt strå till stacken? Vem ska avgöra hur många strån var och en ska dra när alla har lika mycket att säga till om i företaget? Fast alla kanske inte ska ha lika mycket att säga till om? Under ”mandatperioden” är det kanske styrelsen som ska fatta alla viktiga beslut? Hur långa ska ”mandatperioderna” vara? Är de långa så är skillnaden i inflytande för den enskilde arbetaren jämfört med nuvarande ägarformer försvinnande liten. Är de korta är det meningslöst för den sittande styrelsen att satsa på långsiktiga beslut som kanske ger resultat först om flera år. Kortsiktiga beslut, som ger snabba, men förmodligen små resultat, säkrar återvalskampanjen. Alla som varit ute i yrkeslivet några år vet att de snabba resultaten ofta bär med sig enorma kostnader. Inte minst inom den offentliga sektorn märks det tydligt. Varje ny chef ska sätta sin prägel på verksamheten, till ett högt pris. IT-system för mångmiljonbelopp byts ut redan innan de kommit över stadiet med barnsjukdomar. Att driva ett företag på det sättet håller inte i längden. Tyvärr är det många av ungsocialisterna som aldrig ens varit ute på arbetsmarknaden eller som har vuxit upp som politiska broilers. Det är inte lätt för dem att förstå hur det går till ute i den riktiga världen, dvs. den som skiljer sig från deras ideologiska ”verklighet”.

Kortsiktighet har också den effekten att externa intressenter (kunder, leverantörer, m.fl.) får minskad tilltro till företaget. Är den nya styrelsen bunden av ingångna avtal? Behåller man konstruktionen med juridiska personer behöver det inte bli ett problem. Samtidigt kringskärs den nya styrelsens möjligheter till förändring om den förra styrelsen slutit många långa avtal. Visst kan det vara ett problem med nuvarande ägarformer också, men det ställs verkligen på sin spets när hela ledningen kanske byts ut en gång om året. Med många ägare, som inte är direkt involverade i den dagliga verksamheten, är det en större tröghet i styrelsearbetet såvida inte de valda representanterna grovt missköter sig. Ska styrelsen i de arbetarägda företagen kunna avsättas av de andra arbetarna om de fattat impopulära men fullt lagliga beslut? I så fall kan vi verkligen slänga ut allt vad långsiktighet heter.

Förmodligen kommer merparten av mina frågor att förbli obesvarade. Att revolutionera företagsvärlden och omvandla alla företag till arbetarägda är inget annat än en ideologisk skrivbordkonstruktion. Fast ärligt talat tror jag inte socialisterna bryr sig. När verkligheten blir alltför påträngande och frågorna för många drar de hellre till den marxist-leninistiska idéklubben för att diskutera socialism med sina likasinnade polare. Mycket snack. Ingen verkstad. Synd bara att de inte begränsar sig till det utan envisas med att dra ut på sta’n med jämna mellanrum för att förstöra det som entreprenörerna byggt upp.