onsdag 28 februari 2007
Vilseledande marknadsföring
I en intervju i tidningen Metro igår sa Lars Ohly (v) att "[d]et var ett gigantiskt felbeslut av mig" att under en så lång tid hålla fast vid "etiketten" kommunist. Ur väljarstödshänseende var det säkert ett gigantiskt felbeslut, men var det verkligen bara en etikett? Nej, sanningen är den att han fortfarande säger sig vara trogen de kommunistiska idealen. Så vad är skillnaden? Sätter man en svensk flagga på kött från Brasilien är det fortfarande brasilianskt, men kunden tror att han får kött uppfött på nära håll. De som ställer sig bakom Ohly får en kommunist märkt med en demokratistämpel. När kommer Konsumentverkets granskning?
Propagandan når inte fram
Kurt Nimmo och Ali Esbati, båda debattörer långt ut på vänsterkanten kommenterar en gallupundersökning där ett antal amerikaner (framgår inte hur stor undersökningen är) fått lista de länder de har störst respektive minst förtroende för. Inte oväntat hamnar bl.a. Kanada, Storbritannien och Australien högt på listan över de länder som de tillfrågade amerikanerna gillar.
Ogillandelistan toppas av Nordkorea, följt av Iran, Palestinska myndigheten, Syrien, Afghanistan, Kuba, Pakistan, Saudiarabien, Venezuela och Kina. De ovan nämnda debattörerna hävdar att det är ett utslag av propaganda. Snarare är det så att amerikanerna har fått stå fria från den propaganda som socialister bedriver för att få oss att tycka om kommunistdiktaturer och andra totalitära regimer. Granskar man listan ser man att de flesta länderna är diktaturer som regelmässigt kramas av politiker och debattörer på vänsterkanten. Några av regimerna har förvisso tillsatts vid val som till formen liknar demokratiska, men där allt skydd för grundläggande mänskliga rättigheter saknas eller har avskaffats. Nu är kanske amerikaner i gemen inte så insatta i afrikansk politik, men annars borde väl även socialistdiktaturen Zimbabwe hamna på listan.
Påpekande att den politiska vänsterns ”gillar-lista” i huvudsak innehåller världens mest ofria länder bemöts med tystnad eller radering. Frihet står uppenbarligen inte högt i kurs på den kanten.
Redigering: Insåg att jag hade kastat om ordningen på listan över de mest ogillade länderna.
Ogillandelistan toppas av Nordkorea, följt av Iran, Palestinska myndigheten, Syrien, Afghanistan, Kuba, Pakistan, Saudiarabien, Venezuela och Kina. De ovan nämnda debattörerna hävdar att det är ett utslag av propaganda. Snarare är det så att amerikanerna har fått stå fria från den propaganda som socialister bedriver för att få oss att tycka om kommunistdiktaturer och andra totalitära regimer. Granskar man listan ser man att de flesta länderna är diktaturer som regelmässigt kramas av politiker och debattörer på vänsterkanten. Några av regimerna har förvisso tillsatts vid val som till formen liknar demokratiska, men där allt skydd för grundläggande mänskliga rättigheter saknas eller har avskaffats. Nu är kanske amerikaner i gemen inte så insatta i afrikansk politik, men annars borde väl även socialistdiktaturen Zimbabwe hamna på listan.
Påpekande att den politiska vänsterns ”gillar-lista” i huvudsak innehåller världens mest ofria länder bemöts med tystnad eller radering. Frihet står uppenbarligen inte högt i kurs på den kanten.
Redigering: Insåg att jag hade kastat om ordningen på listan över de mest ogillade länderna.
tisdag 27 februari 2007
Vi glömmer aldrig!!
Idag består Europa av demokratiska stater. Men så har det inte alltid varit. Under första halvan av min levnad delades Europa av en mur av taggtråd, betong och minor. I torn stod kulsprutebeväpnade vakter, redo att meja ner de som närmade sig muren. Män, kvinnor och barn – för dem spelade det ingen roll. På ena sidan fanns demokratierna. På andra sidan – ofriheten. Den kommunistiska diktaturen höll den östra delen av Europa i ett järngrepp. Människor tvingades köa i timmar för smör som smakade mer diesel än något annat eller toalettpapper som rev mer än det torkade. För den som ville ha en bil i hårdpapp eller en telefon var väntetiden ett decennium eller mer.
Drömmen om frihet stannade hos de flesta vid att vara en dröm. De som inte stod ut med diktaturen mejades ner av kulsprutegevären eller skickades till Gulag där de svalt till döds, avrättades eller arbetades till sin grav. Miljontals människor miste livet. När studenterna i Budapest protesterade i oktober 1956 krossades de under stridsvagnarnas larvfötter. Samma sak i Prag 12 år senare.
För de som vill veta mer om kommunismens illgärningar har Föreningen för Upplysning om Kommunismen (UOK) en ganska bra sida som heter Det Tysta Landet.
Jag minns den där novemberkvällen 1989 när förtrycket äntligen krossades. Jag minns hur människor bröt sönder den där förhatliga muren med sina bara händer. Jag minns den oerhörda glädje jag kände när de första människorna kröp igenom hålen i muren för att återförenas med släkt, vänner och familj i Väst. Äntligen kunde de påbörja sin mödosamma resa mot frihet. Jag minns de många glädjetårarna.
Det fanns andra som också grät, men inte av glädje utan av sorg. Många av dem sitter fortfarande i beslutande församlingar runt om i Europa. Vissa av dem kallar sig fortfarande för kommunister. Andra har slutat kalla sig det eftersom det inte var populärt. Men deras tankar är fortfarande kommunistens. Kända musiker hyllar de sista kvarlevande kommunistdiktaturerna. Unga människor omfamnar kommunismen och anordnar gatufester till dess ära.
Har de inte lärt sig någonting? Har de redan glömt?
Vi glömmer aldrig!!
Drömmen om frihet stannade hos de flesta vid att vara en dröm. De som inte stod ut med diktaturen mejades ner av kulsprutegevären eller skickades till Gulag där de svalt till döds, avrättades eller arbetades till sin grav. Miljontals människor miste livet. När studenterna i Budapest protesterade i oktober 1956 krossades de under stridsvagnarnas larvfötter. Samma sak i Prag 12 år senare.
För de som vill veta mer om kommunismens illgärningar har Föreningen för Upplysning om Kommunismen (UOK) en ganska bra sida som heter Det Tysta Landet.
Jag minns den där novemberkvällen 1989 när förtrycket äntligen krossades. Jag minns hur människor bröt sönder den där förhatliga muren med sina bara händer. Jag minns den oerhörda glädje jag kände när de första människorna kröp igenom hålen i muren för att återförenas med släkt, vänner och familj i Väst. Äntligen kunde de påbörja sin mödosamma resa mot frihet. Jag minns de många glädjetårarna.
Det fanns andra som också grät, men inte av glädje utan av sorg. Många av dem sitter fortfarande i beslutande församlingar runt om i Europa. Vissa av dem kallar sig fortfarande för kommunister. Andra har slutat kalla sig det eftersom det inte var populärt. Men deras tankar är fortfarande kommunistens. Kända musiker hyllar de sista kvarlevande kommunistdiktaturerna. Unga människor omfamnar kommunismen och anordnar gatufester till dess ära.
Har de inte lärt sig någonting? Har de redan glömt?
Vi glömmer aldrig!!
måndag 26 februari 2007
Hur har du det med kvoten idag?
Läste på Moderskeppet att det i England på allvar förs en debatt om att införa personliga utsläppskvoter för koldioxid. Huruvida det även gäller andra växthusgaser som t.ex. metan framgår inte. :-) Diskussionen har tydligen varit aktuell i Sverige också.
Går vettet ut där miljöfundamentalismen går in? Det verkar minsann inte bättre. Ett system med personliga utsläppskvoter kommer att kosta astronomiska summor i form av administration och byråkrati. Dessutom tenderar den typen av nivåer att både bli ett golv och ett tak. Har man inte nyttjat sin kvot mot slutet av året är det lika bra att bränna den på ett bräde. Annars finns risken att man får mindre tilldelning nästa år. Det är ju så det fungerar inom offentlig verksamhet.
Hur är det egentligen tänkt att fungera? Ska alla ha ett koldioxidkreditkort som de drar i kassan varje gång de handlar eller tankar? Precis alla varor måste då koldioxidindexeras för att man ska veta hur mycket av ens kvot man förbrukar. Sugen på en utlandssemester över jul och nyår? Nej tyvärr, då drar du över din kvot med 1,8 kilo. Ta en cykeltur till en närbelägen badsjö istället.
Nej, skämt å sido är det inte särskilt svårt att se vad det handlar om. Det finns en grupp människor, tyvärr inte helt obetydlig, som har ett i det närmaste sjukligt behov av att styra över andra människor. Lagar, skatter, byråkrati och en strid ström av larmrapporter är deras bästa vänner. Istället för att skapa en jätteadministration kring personliga utsläppskvoter tycker jag vi borde använda pengarna för att skicka den här typen av människor till en kurs i hur man respektera andra människors val.
Går vettet ut där miljöfundamentalismen går in? Det verkar minsann inte bättre. Ett system med personliga utsläppskvoter kommer att kosta astronomiska summor i form av administration och byråkrati. Dessutom tenderar den typen av nivåer att både bli ett golv och ett tak. Har man inte nyttjat sin kvot mot slutet av året är det lika bra att bränna den på ett bräde. Annars finns risken att man får mindre tilldelning nästa år. Det är ju så det fungerar inom offentlig verksamhet.
Hur är det egentligen tänkt att fungera? Ska alla ha ett koldioxidkreditkort som de drar i kassan varje gång de handlar eller tankar? Precis alla varor måste då koldioxidindexeras för att man ska veta hur mycket av ens kvot man förbrukar. Sugen på en utlandssemester över jul och nyår? Nej tyvärr, då drar du över din kvot med 1,8 kilo. Ta en cykeltur till en närbelägen badsjö istället.
Nej, skämt å sido är det inte särskilt svårt att se vad det handlar om. Det finns en grupp människor, tyvärr inte helt obetydlig, som har ett i det närmaste sjukligt behov av att styra över andra människor. Lagar, skatter, byråkrati och en strid ström av larmrapporter är deras bästa vänner. Istället för att skapa en jätteadministration kring personliga utsläppskvoter tycker jag vi borde använda pengarna för att skicka den här typen av människor till en kurs i hur man respektera andra människors val.
fredag 23 februari 2007
Wiehe till diktaturens försvar
I en debattartikel i Sydsvenskan den 21/2-2007 hävdar sångaren Mikael Wiehe att han är för demokrati. Kan man vara det och samtidigt ställa upp i en stödgala för diktaturens bevarande på Kuba? I debattartikeln grumlar Wiehe demokratifrågan genom att enbart tala om formen. Men innehållet då? Skyddet för minoriteter? Att tillåta yttrandefrihet? På vänsterns sedvanliga vis väljer han att ducka för de frågorna.
Istället faller han ut i en lång tirad fylld med angrepp på USA. Förvisso finns det ett och annat att kritisera i USA, men Kuba blir inte till en demokrati för det. Att Kuba har fler läkare per capita än sina grannländer beror på att Castro bestämt att landet ska ha många läkare. Kanske har han redan tidigt insett att han kan byta läkarvård mot olja om bara någon kommunistisk ”kollega” lyckas göra sig till diktator över något av grannländerna.
Wiehe stannar inte vid det utan hävdar att ”[..]Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”. Ursäkta, men vilka mänskliga rättigheter menar han då? Inte på någon punkt uppfyller Kuba ens de mest grundläggande kraven på skydd för de mänskliga rättigheterna.
Alf Svensson, Rolf Tufvesson och Julio Hernández bemöter Wiehes hårresande påstående i en debattartikel i gårdagens Sydsvenskan.
Bloggaren Louise P går på djupet när det gäller demokratisk legitimitet.
Istället faller han ut i en lång tirad fylld med angrepp på USA. Förvisso finns det ett och annat att kritisera i USA, men Kuba blir inte till en demokrati för det. Att Kuba har fler läkare per capita än sina grannländer beror på att Castro bestämt att landet ska ha många läkare. Kanske har han redan tidigt insett att han kan byta läkarvård mot olja om bara någon kommunistisk ”kollega” lyckas göra sig till diktator över något av grannländerna.
Wiehe stannar inte vid det utan hävdar att ”[..]Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna”. Ursäkta, men vilka mänskliga rättigheter menar han då? Inte på någon punkt uppfyller Kuba ens de mest grundläggande kraven på skydd för de mänskliga rättigheterna.
Alf Svensson, Rolf Tufvesson och Julio Hernández bemöter Wiehes hårresande påstående i en debattartikel i gårdagens Sydsvenskan.
Bloggaren Louise P går på djupet när det gäller demokratisk legitimitet.
torsdag 22 februari 2007
Vi har inget klimat!
Går det att förneka att vi har ett klimat? I vänsterns förvirrade värld tycks det vara fullt möjligt. Tidningen Arbetaren har en mycket lång artikel där de gång på gång använder uttrycket ”klimatförnekare”. Att vi har ett klimat är en truism. Det är inte svårt att första varför vänsterdebattörer hävdar att det finns personer som förnekar klimatet. Naturligtvis vill de föra tankarna till personer som David Irving och Robert Faurisson, dvs. sådana som förnekar att Förintelsen ägt rum. Guilt by association av värsta och vidrigaste skolan. Tyvärr väldigt vanligt förekommande från vänsterhåll.
Vad är det då ”klimatförnekarna” säger som gör dem så klandervärda i vänsterns ögon. Jo, det menar att Den Upplysta Sanningen™ kanske inte är så upplyst och kanske inte säger hela sanningen. För en miljöfundamentalist och/eller vänsterdebattör är det ett av de värsta brotten någon kan göra sig skyldig till. För dem finns bara en väg. De har bestämt sig för att det enbart är människans utsläpp av växthusgaser som förorsakat klimatförändringar. Någon helt eller delvis annan förklaringsmodell är inte tillåten.
Jag ser minst två faror med den typen av tunnelseende. Klimatfrågan är oerhört komplicerad med miljontals variabler som måste vägas in. Därför är det farligt lätt att skära bort alla variabler som inte stämmer in på den i förväg fastställda tesen. ”Fenomenet” känns kanske igen från debaclet kring stora delar av den feministiska forskningen. Att lägga fram en tes och sedan försöka vederlägga eller förkasta denna är en väl beprövad forskningsmetodik. Men vad händer när man väljer att ignorera eller gömma undan allt som talar mot den egna tesen. Svaret är: Det blir politik istället för forskning. Det är precis det som hänt, bl.a. med den för-rapport som FN-organet IPCC släppte härförleden. För de som är intresserade av en annan bild än den som fårskocken vill få dig att se, rekommenderar jag Per Welanders blogg Moderna Myter.
Den andra stora faran är egentligen andra sidan av myntet. Eftersom mijöfundamentalisterna hävdar att förändringarna enbart beror på växthusgaserna, blir följden att den enda tänkbara åtgärden är att minska utsläppen av dessa. Det skadar självklart inte naturen att minska utsläppen men är det verkligen rätt att slå back i maskin till ofattbara kostnader? Vore det inte en idé att behålla vår relativt billiga energiförsörjning och under tiden söka bättre lösningar? Nej, säger alarmisterna! Den enda vägen måste följas till varje pris! Vi behöver inte gå längre än över Östersjön för att förstå att det kommer att innebära allvarliga problem för miljontals människor. I Baltikum, Centraleuropa och Östeuropa håller de som bäst på att bygga upp sina länder efter socialismens senaste stora experiment. Just nu ligger utsläppen högre än i t.ex. Sverige. Men får de bara tid att modernisera hela industrin kommer de snart att ligga i nivå med oss eller lägre. Ännu värre är det för de u-länder som så smått börjar få fart på sina ekonomier (trots att EU gör allt de kan för att hålla tillbaka dem med höga tullmurar och artificiella importbegränsningar, men det är en annan diskussion). Den politiska vänstern talar om global solidaritet. Samtidigt har de ingen förståelse för att man i många länder prioriterar ekonomiska reformer som ger mat på bordet och kläder på kroppen, framför minskade utsläpp av växthusgaser. Miljöimperialismen vinner ständigt ny mark i vänsterkretsar.
För en tid sedan hörde jag en mycket intressant intervju på radion. Tyvärr har jag glömt vad han hette som intervjuades. I vilket fall som helst hade han mycket spännande tankar kring klimathotet. Det tycks råda ganska stor konsensus att polarisarna smälter till följd av ökad temperatur. Den intervjuade undrade varför vi ska möta problemet genom att spendera hundratals miljarder kronor för att nå godtyckligt uppsatta mål. Kyotoprotokollets mål är mer politiska än vetenskapliga. Istället föreslog han att man kunde skydda de mest utsatta isarna med ett värmereflekterande material. Tekniken finns och kostar bara en bråkdel av notan för Kyotoprotokollet. Jag kan inte värdera rimligheten i hans påståenden men jag är övertygad om att lösningen på alla problem är att gå framåt. Det krävs nya, fräscha tankebanor och spännande nya idéer. För vänstern stavas lösningen att beskatta, skuldbelägga och att tvinga alla gå bakåt i tiden. De som kallar sig radikala har blivit de mest konservativa. Så länge enda-vägen-politiker håller klimatdebatten i ett strupgrepp kommer inte förnuftet att segra. Tyvär!!
Vad är det då ”klimatförnekarna” säger som gör dem så klandervärda i vänsterns ögon. Jo, det menar att Den Upplysta Sanningen™ kanske inte är så upplyst och kanske inte säger hela sanningen. För en miljöfundamentalist och/eller vänsterdebattör är det ett av de värsta brotten någon kan göra sig skyldig till. För dem finns bara en väg. De har bestämt sig för att det enbart är människans utsläpp av växthusgaser som förorsakat klimatförändringar. Någon helt eller delvis annan förklaringsmodell är inte tillåten.
Jag ser minst två faror med den typen av tunnelseende. Klimatfrågan är oerhört komplicerad med miljontals variabler som måste vägas in. Därför är det farligt lätt att skära bort alla variabler som inte stämmer in på den i förväg fastställda tesen. ”Fenomenet” känns kanske igen från debaclet kring stora delar av den feministiska forskningen. Att lägga fram en tes och sedan försöka vederlägga eller förkasta denna är en väl beprövad forskningsmetodik. Men vad händer när man väljer att ignorera eller gömma undan allt som talar mot den egna tesen. Svaret är: Det blir politik istället för forskning. Det är precis det som hänt, bl.a. med den för-rapport som FN-organet IPCC släppte härförleden. För de som är intresserade av en annan bild än den som fårskocken vill få dig att se, rekommenderar jag Per Welanders blogg Moderna Myter.
Den andra stora faran är egentligen andra sidan av myntet. Eftersom mijöfundamentalisterna hävdar att förändringarna enbart beror på växthusgaserna, blir följden att den enda tänkbara åtgärden är att minska utsläppen av dessa. Det skadar självklart inte naturen att minska utsläppen men är det verkligen rätt att slå back i maskin till ofattbara kostnader? Vore det inte en idé att behålla vår relativt billiga energiförsörjning och under tiden söka bättre lösningar? Nej, säger alarmisterna! Den enda vägen måste följas till varje pris! Vi behöver inte gå längre än över Östersjön för att förstå att det kommer att innebära allvarliga problem för miljontals människor. I Baltikum, Centraleuropa och Östeuropa håller de som bäst på att bygga upp sina länder efter socialismens senaste stora experiment. Just nu ligger utsläppen högre än i t.ex. Sverige. Men får de bara tid att modernisera hela industrin kommer de snart att ligga i nivå med oss eller lägre. Ännu värre är det för de u-länder som så smått börjar få fart på sina ekonomier (trots att EU gör allt de kan för att hålla tillbaka dem med höga tullmurar och artificiella importbegränsningar, men det är en annan diskussion). Den politiska vänstern talar om global solidaritet. Samtidigt har de ingen förståelse för att man i många länder prioriterar ekonomiska reformer som ger mat på bordet och kläder på kroppen, framför minskade utsläpp av växthusgaser. Miljöimperialismen vinner ständigt ny mark i vänsterkretsar.
För en tid sedan hörde jag en mycket intressant intervju på radion. Tyvärr har jag glömt vad han hette som intervjuades. I vilket fall som helst hade han mycket spännande tankar kring klimathotet. Det tycks råda ganska stor konsensus att polarisarna smälter till följd av ökad temperatur. Den intervjuade undrade varför vi ska möta problemet genom att spendera hundratals miljarder kronor för att nå godtyckligt uppsatta mål. Kyotoprotokollets mål är mer politiska än vetenskapliga. Istället föreslog han att man kunde skydda de mest utsatta isarna med ett värmereflekterande material. Tekniken finns och kostar bara en bråkdel av notan för Kyotoprotokollet. Jag kan inte värdera rimligheten i hans påståenden men jag är övertygad om att lösningen på alla problem är att gå framåt. Det krävs nya, fräscha tankebanor och spännande nya idéer. För vänstern stavas lösningen att beskatta, skuldbelägga och att tvinga alla gå bakåt i tiden. De som kallar sig radikala har blivit de mest konservativa. Så länge enda-vägen-politiker håller klimatdebatten i ett strupgrepp kommer inte förnuftet att segra. Tyvär!!
onsdag 21 februari 2007
"Praeterea censeo Israel esse delendam"
På vägen hem genom snöstormen lyssnade jag som så många gånger förr på Studio Ett i P1. Idag diskuterades bl.a. kärnenergiprogrammet i ett av världens absolut oljerikaste länder, Iran. President Ahmadinejad har ännu en gång valt att trotsa FN:s resolutioner.
Det första jag noterade var vinklingen. Av de inbjudna var det bara Ali Haji Ghasemi som förhöll sig förhållandevis neutral och som tog ett brett grepp över konflikten. Övriga tycktes tävla i att rikta beskyllningar mot USA. Med risk för att göra övriga ”tävlande” besvikna utser jag härmed Shora Esmailian till klar vinnare i den grenen.
Shora Esmailian upprepade sin önskan att sätta kärnvapen i händerna på en diktator som vid upprepade gånger sagt sig vilja förinta Israel. Det är lätt att sitta i en trygg studio i Sverige och framföra sådana önskemål. Hade hon befunnit sig i Israel tror jag hon varit betydligt försiktigare. Jag är helt övertygad om att det finns minst drygt 6,3 miljoner människor som inte vill att diktaturen i Iran ska förfoga över kärnvapen. Just det Shora, så många är invånarna i Israel vars liv du så villigt spelar rysk roulett med.
Det är häpnadsväckande att man kan sitta som redaktör på en tidning trots att man inte har skillnaden mellan diktatur och demokrati klar för sig. Fast å andra sidan, i många socialisters värld är krig fred. Frihet är slaveri och okunnighet är styrka*. I artikeln hävdar hon förvisso att oppositionen i Iran lever ”[..]i en av världens vidrigaste diktaturer, under ett enormt förtryck[..]”. Tror hon på fullt allvar att deras verksamhet blir lättare om Ahmadinejad kan spela ut ”Jag-har-minsann-Bomben-kortet” varje gång någon utanför landet riktar kritik mot hans diktatur?
Shora Esmailian hävdar att det hade skapat en terrorbalans om Ahmadinejad tilläts skaffa kärnvapen. Det är till hälften rätt. Nog hade det skapat terror alltid, men knappast någon balans. Balans finns inbyggt i en demokrati. Icke så i en diktatur. Som ett skydd för den demokratiska balansen har USA ett system av ”checks and balances”. Jag är rätt tveksam till om President Bush verkligen vill gå in med trupp i Iran. Men vad han vill spelar egentligen ingen avgörande roll eftersom han inte har något stöd på hemmaplan för en fullskalig attack. Möjligen kan det i förlängningen bli aktuellt med punktattacker mot identifierade anrikningsanläggningar. Om Ahmadinejad vill angripa Israel med kärnvapen – vem på hemmaplan har makt nog att stoppa honom?
Vågar Shora Esmailian garanterade det israeliska folket att Ahmadinejads vilja att förinta Israel bara är tom retorik?
* George Orwell – ”1984”
Det första jag noterade var vinklingen. Av de inbjudna var det bara Ali Haji Ghasemi som förhöll sig förhållandevis neutral och som tog ett brett grepp över konflikten. Övriga tycktes tävla i att rikta beskyllningar mot USA. Med risk för att göra övriga ”tävlande” besvikna utser jag härmed Shora Esmailian till klar vinnare i den grenen.
Shora Esmailian upprepade sin önskan att sätta kärnvapen i händerna på en diktator som vid upprepade gånger sagt sig vilja förinta Israel. Det är lätt att sitta i en trygg studio i Sverige och framföra sådana önskemål. Hade hon befunnit sig i Israel tror jag hon varit betydligt försiktigare. Jag är helt övertygad om att det finns minst drygt 6,3 miljoner människor som inte vill att diktaturen i Iran ska förfoga över kärnvapen. Just det Shora, så många är invånarna i Israel vars liv du så villigt spelar rysk roulett med.
Det är häpnadsväckande att man kan sitta som redaktör på en tidning trots att man inte har skillnaden mellan diktatur och demokrati klar för sig. Fast å andra sidan, i många socialisters värld är krig fred. Frihet är slaveri och okunnighet är styrka*. I artikeln hävdar hon förvisso att oppositionen i Iran lever ”[..]i en av världens vidrigaste diktaturer, under ett enormt förtryck[..]”. Tror hon på fullt allvar att deras verksamhet blir lättare om Ahmadinejad kan spela ut ”Jag-har-minsann-Bomben-kortet” varje gång någon utanför landet riktar kritik mot hans diktatur?
Shora Esmailian hävdar att det hade skapat en terrorbalans om Ahmadinejad tilläts skaffa kärnvapen. Det är till hälften rätt. Nog hade det skapat terror alltid, men knappast någon balans. Balans finns inbyggt i en demokrati. Icke så i en diktatur. Som ett skydd för den demokratiska balansen har USA ett system av ”checks and balances”. Jag är rätt tveksam till om President Bush verkligen vill gå in med trupp i Iran. Men vad han vill spelar egentligen ingen avgörande roll eftersom han inte har något stöd på hemmaplan för en fullskalig attack. Möjligen kan det i förlängningen bli aktuellt med punktattacker mot identifierade anrikningsanläggningar. Om Ahmadinejad vill angripa Israel med kärnvapen – vem på hemmaplan har makt nog att stoppa honom?
Vågar Shora Esmailian garanterade det israeliska folket att Ahmadinejads vilja att förinta Israel bara är tom retorik?
* George Orwell – ”1984”
DET reagerar han på
Hans Linde (v) ställde igår en fråga till utrikesminister Carl Bildt (m) om vad han tänker göra för att klargöra om svenska medborgare gripits i Somalia i strid med internationell rätt. Enligt ambassadör Jens Odlander är de gripna misstänkta för att vara s.k. illegala kombattanter. Vore det inte betydligt mer intressant att utreda vilka brott de gjort sig skyldiga till och varför svenska medborgare deltagit på den islamistiska sidan? Eller är det som vanligt så att den politiska vänstern struntar i att de slåss för att bevara Shariadomstolar och ett totalitärt islamistiskt styre? Åsa Linderborg (v) kallar t.ex. den typen av personer för frihetskämpar. Man kan verkligen undra vad det är för typ av frihet de strider för och för vem den "friheten" ska gälla... (Jag har faktiskt mailat Åsa Linderborg ett flertal gånger och ställt den frågan men inte fått något svar.)
Jag är väl medveten om att USA ligger långt fram i Hans Lindes vokabulär (se nedan) men att hävda att det är Washington som myntat begreppet illegal kombattant är både historielöst och rent ut sagt ett sätt att idiotförklara sig själv på. Tragiskt att massmedia hänger på den begreppsförvirringen. Begreppet har åtminstone funnits sedan Hugo Grotius på 1600-talet kodifierade krigets lagar i sin skrift De Jure Bellis ac Pacis.
Jag är väl medveten om att USA ligger långt fram i Hans Lindes vokabulär (se nedan) men att hävda att det är Washington som myntat begreppet illegal kombattant är både historielöst och rent ut sagt ett sätt att idiotförklara sig själv på. Tragiskt att massmedia hänger på den begreppsförvirringen. Begreppet har åtminstone funnits sedan Hugo Grotius på 1600-talet kodifierade krigets lagar i sin skrift De Jure Bellis ac Pacis.
måndag 19 februari 2007
Arbetarägda företag - en socialistisk våt dröm
Varning för ett långt inlägg. *s*
Långt ut på vänsterkanten frodas drömmen om de arbetarägda företagen. Det är tänkbart att det även finns många längre in mot mitten som också drömmer de drömmarna.
Redan de tidiga socialisterna talade om att proletariatet skulle äga produktionsmedlen men ärligt talat har det hänt en hel del sedan dess. I den moderna ekonomin ägs redan många företag av de som arbetar i företaget. Ensamföretagare, tjänsteföretag, IT-firmor, tankesmedjor, advokatfirmor, reklambyråer, m.fl. ökar ständigt i antal. Det finns även relativt stora IT-firmor som praktiserar delägarskap. Flera av de riktigt stora företagen har visst begränsat delägarskap i form av optioner och resultatfonder. Men framförallt är det de mindre företagen som ägs av ”arbetarna”. Måste sticka i ögonen på inbitna socialister att unga, framåtblickande, hyperkapitalistiska, kvinnor och män redan genomfört den socialistiska revolutionen medan de så kallade aktivisterna varit upptagna med sitt vänstertugg och sina stödgalor för allsköns diktaturer. Kanske därför de vill ge stor makt och stort inflytande åt organisationer som entreprenörerna i de arbetarägda företagen helst inte vill ha dit. De organisationerna har inte hjälpt till under uppbyggnadsfasen när dygnets begränsning till 24 timmar tedde sig som en förbannelse och när entreprenörerna önskade att de kunde strunta i sömn i 6 månader och sedan sova ikapp senare. Men när verksamheten tar fart cirklar gamarna och plundrarna allt närmare målet.
Nåväl, majoriteten av företagen har fortfarande långt färre direkta ägare (jag väljer att i det här fallet bortse från ägande via t.ex. pensionsfonder) än vad de har anställda. Jag är mycket nyfiken på hur det skulle fungera om de anställda (”arbetarna”) tog över verksamheten. Låt oss för en stund ge oss ut på ett hypotetiskt gungfly och anta att det går att ordna en sådan övergång helt utan våld eller tvång. I den verkliga världen, där jag bor, fungerar inte det men i det här exemplet sker det ändå. Kapitalisterna försvinner och deras aktier görs värdelösa. Kvar finns humankapitalet (oerhört viktigt men kan vara väldigt lättflyktigt), maskiner, know-how, goodwill och förmodligen en del datorer och lokaler. De flesta företag brukar också ha en del likvida medel. En inventering genomförs och varje arbetare får ett värdebevis på sin del av företaget.
Om jag förstått det rätt ska arbetarna sedan välja en styrelse enligt principen en person – en röst. Redan här stöter vi på problem. Karin, som arbetat på utlastningen har märkt att orderingången minskat det senaste året. Hon inser att de förmodligen måste skära ner på personalen för att överleva. Bengt däremot, går till val på höjda löner till alla. De miljoner som finns på företagets bankkonton ska delas ut till ägarna (=arbetarna). Vem vinner valet? Några månader senare har företaget inga likvida tillgångar och den vikande orderingången är fortfarande ett problem. Företaget måste snabbt ha in pengar. Var ska de komma ifrån? I ett normalt aktiebolag är det aktieägarna som skjuter till pengar genom en nyemission alternativt öppnas det upp för nya aktieägare, t.ex. riskkapitalister. I ett företag där man precis kastat ut kapitalisterna är det inte så sannolikt att man bjuder in riskkapitalister. Några av arbetarna har kanske sidoinkomster som gör att de kan skjuta till pengar. Men övriga har bara avkastningen på sitt värdebevis och sin lön som enda inkomstkällor.
Det finns ett gammalt talesätt som varnar för att lägga alla ägg i samma korg. Just för att äggen läggs i många olika korgar kan människor som agerar på kapitalmarknaderna öka sin avkastning, trots att de då och då råkar ut för äggröra. Den förmånen har inte arbetarna i vårt arbetarägda företag. Kapitalmarknaden har ju avskaffats.
Låt oss istället ponera att Karin vinner valet trots sitt löfte om nedskärningar. Hur säger man upp en delägare? Så länge de har sitt värdebevis har de lika stor rätt som alla andra att delta i företagets verksamhet och lika stor rätt till en eventuell avkastning.
Ett annat problem är lönen och avkastningen. Jag tror de allra flesta har hög arbetsmoral och verkligen vill att det ska gå bra för företaget. Men hur gör man med de som inte drar sitt strå till stacken? Vem ska avgöra hur många strån var och en ska dra när alla har lika mycket att säga till om i företaget? Fast alla kanske inte ska ha lika mycket att säga till om? Under ”mandatperioden” är det kanske styrelsen som ska fatta alla viktiga beslut? Hur långa ska ”mandatperioderna” vara? Är de långa så är skillnaden i inflytande för den enskilde arbetaren jämfört med nuvarande ägarformer försvinnande liten. Är de korta är det meningslöst för den sittande styrelsen att satsa på långsiktiga beslut som kanske ger resultat först om flera år. Kortsiktiga beslut, som ger snabba, men förmodligen små resultat, säkrar återvalskampanjen. Alla som varit ute i yrkeslivet några år vet att de snabba resultaten ofta bär med sig enorma kostnader. Inte minst inom den offentliga sektorn märks det tydligt. Varje ny chef ska sätta sin prägel på verksamheten, till ett högt pris. IT-system för mångmiljonbelopp byts ut redan innan de kommit över stadiet med barnsjukdomar. Att driva ett företag på det sättet håller inte i längden. Tyvärr är det många av ungsocialisterna som aldrig ens varit ute på arbetsmarknaden eller som har vuxit upp som politiska broilers. Det är inte lätt för dem att förstå hur det går till ute i den riktiga världen, dvs. den som skiljer sig från deras ideologiska ”verklighet”.
Kortsiktighet har också den effekten att externa intressenter (kunder, leverantörer, m.fl.) får minskad tilltro till företaget. Är den nya styrelsen bunden av ingångna avtal? Behåller man konstruktionen med juridiska personer behöver det inte bli ett problem. Samtidigt kringskärs den nya styrelsens möjligheter till förändring om den förra styrelsen slutit många långa avtal. Visst kan det vara ett problem med nuvarande ägarformer också, men det ställs verkligen på sin spets när hela ledningen kanske byts ut en gång om året. Med många ägare, som inte är direkt involverade i den dagliga verksamheten, är det en större tröghet i styrelsearbetet såvida inte de valda representanterna grovt missköter sig. Ska styrelsen i de arbetarägda företagen kunna avsättas av de andra arbetarna om de fattat impopulära men fullt lagliga beslut? I så fall kan vi verkligen slänga ut allt vad långsiktighet heter.
Förmodligen kommer merparten av mina frågor att förbli obesvarade. Att revolutionera företagsvärlden och omvandla alla företag till arbetarägda är inget annat än en ideologisk skrivbordkonstruktion. Fast ärligt talat tror jag inte socialisterna bryr sig. När verkligheten blir alltför påträngande och frågorna för många drar de hellre till den marxist-leninistiska idéklubben för att diskutera socialism med sina likasinnade polare. Mycket snack. Ingen verkstad. Synd bara att de inte begränsar sig till det utan envisas med att dra ut på sta’n med jämna mellanrum för att förstöra det som entreprenörerna byggt upp.
Långt ut på vänsterkanten frodas drömmen om de arbetarägda företagen. Det är tänkbart att det även finns många längre in mot mitten som också drömmer de drömmarna.
Redan de tidiga socialisterna talade om att proletariatet skulle äga produktionsmedlen men ärligt talat har det hänt en hel del sedan dess. I den moderna ekonomin ägs redan många företag av de som arbetar i företaget. Ensamföretagare, tjänsteföretag, IT-firmor, tankesmedjor, advokatfirmor, reklambyråer, m.fl. ökar ständigt i antal. Det finns även relativt stora IT-firmor som praktiserar delägarskap. Flera av de riktigt stora företagen har visst begränsat delägarskap i form av optioner och resultatfonder. Men framförallt är det de mindre företagen som ägs av ”arbetarna”. Måste sticka i ögonen på inbitna socialister att unga, framåtblickande, hyperkapitalistiska, kvinnor och män redan genomfört den socialistiska revolutionen medan de så kallade aktivisterna varit upptagna med sitt vänstertugg och sina stödgalor för allsköns diktaturer. Kanske därför de vill ge stor makt och stort inflytande åt organisationer som entreprenörerna i de arbetarägda företagen helst inte vill ha dit. De organisationerna har inte hjälpt till under uppbyggnadsfasen när dygnets begränsning till 24 timmar tedde sig som en förbannelse och när entreprenörerna önskade att de kunde strunta i sömn i 6 månader och sedan sova ikapp senare. Men när verksamheten tar fart cirklar gamarna och plundrarna allt närmare målet.
Nåväl, majoriteten av företagen har fortfarande långt färre direkta ägare (jag väljer att i det här fallet bortse från ägande via t.ex. pensionsfonder) än vad de har anställda. Jag är mycket nyfiken på hur det skulle fungera om de anställda (”arbetarna”) tog över verksamheten. Låt oss för en stund ge oss ut på ett hypotetiskt gungfly och anta att det går att ordna en sådan övergång helt utan våld eller tvång. I den verkliga världen, där jag bor, fungerar inte det men i det här exemplet sker det ändå. Kapitalisterna försvinner och deras aktier görs värdelösa. Kvar finns humankapitalet (oerhört viktigt men kan vara väldigt lättflyktigt), maskiner, know-how, goodwill och förmodligen en del datorer och lokaler. De flesta företag brukar också ha en del likvida medel. En inventering genomförs och varje arbetare får ett värdebevis på sin del av företaget.
Om jag förstått det rätt ska arbetarna sedan välja en styrelse enligt principen en person – en röst. Redan här stöter vi på problem. Karin, som arbetat på utlastningen har märkt att orderingången minskat det senaste året. Hon inser att de förmodligen måste skära ner på personalen för att överleva. Bengt däremot, går till val på höjda löner till alla. De miljoner som finns på företagets bankkonton ska delas ut till ägarna (=arbetarna). Vem vinner valet? Några månader senare har företaget inga likvida tillgångar och den vikande orderingången är fortfarande ett problem. Företaget måste snabbt ha in pengar. Var ska de komma ifrån? I ett normalt aktiebolag är det aktieägarna som skjuter till pengar genom en nyemission alternativt öppnas det upp för nya aktieägare, t.ex. riskkapitalister. I ett företag där man precis kastat ut kapitalisterna är det inte så sannolikt att man bjuder in riskkapitalister. Några av arbetarna har kanske sidoinkomster som gör att de kan skjuta till pengar. Men övriga har bara avkastningen på sitt värdebevis och sin lön som enda inkomstkällor.
Det finns ett gammalt talesätt som varnar för att lägga alla ägg i samma korg. Just för att äggen läggs i många olika korgar kan människor som agerar på kapitalmarknaderna öka sin avkastning, trots att de då och då råkar ut för äggröra. Den förmånen har inte arbetarna i vårt arbetarägda företag. Kapitalmarknaden har ju avskaffats.
Låt oss istället ponera att Karin vinner valet trots sitt löfte om nedskärningar. Hur säger man upp en delägare? Så länge de har sitt värdebevis har de lika stor rätt som alla andra att delta i företagets verksamhet och lika stor rätt till en eventuell avkastning.
Ett annat problem är lönen och avkastningen. Jag tror de allra flesta har hög arbetsmoral och verkligen vill att det ska gå bra för företaget. Men hur gör man med de som inte drar sitt strå till stacken? Vem ska avgöra hur många strån var och en ska dra när alla har lika mycket att säga till om i företaget? Fast alla kanske inte ska ha lika mycket att säga till om? Under ”mandatperioden” är det kanske styrelsen som ska fatta alla viktiga beslut? Hur långa ska ”mandatperioderna” vara? Är de långa så är skillnaden i inflytande för den enskilde arbetaren jämfört med nuvarande ägarformer försvinnande liten. Är de korta är det meningslöst för den sittande styrelsen att satsa på långsiktiga beslut som kanske ger resultat först om flera år. Kortsiktiga beslut, som ger snabba, men förmodligen små resultat, säkrar återvalskampanjen. Alla som varit ute i yrkeslivet några år vet att de snabba resultaten ofta bär med sig enorma kostnader. Inte minst inom den offentliga sektorn märks det tydligt. Varje ny chef ska sätta sin prägel på verksamheten, till ett högt pris. IT-system för mångmiljonbelopp byts ut redan innan de kommit över stadiet med barnsjukdomar. Att driva ett företag på det sättet håller inte i längden. Tyvärr är det många av ungsocialisterna som aldrig ens varit ute på arbetsmarknaden eller som har vuxit upp som politiska broilers. Det är inte lätt för dem att förstå hur det går till ute i den riktiga världen, dvs. den som skiljer sig från deras ideologiska ”verklighet”.
Kortsiktighet har också den effekten att externa intressenter (kunder, leverantörer, m.fl.) får minskad tilltro till företaget. Är den nya styrelsen bunden av ingångna avtal? Behåller man konstruktionen med juridiska personer behöver det inte bli ett problem. Samtidigt kringskärs den nya styrelsens möjligheter till förändring om den förra styrelsen slutit många långa avtal. Visst kan det vara ett problem med nuvarande ägarformer också, men det ställs verkligen på sin spets när hela ledningen kanske byts ut en gång om året. Med många ägare, som inte är direkt involverade i den dagliga verksamheten, är det en större tröghet i styrelsearbetet såvida inte de valda representanterna grovt missköter sig. Ska styrelsen i de arbetarägda företagen kunna avsättas av de andra arbetarna om de fattat impopulära men fullt lagliga beslut? I så fall kan vi verkligen slänga ut allt vad långsiktighet heter.
Förmodligen kommer merparten av mina frågor att förbli obesvarade. Att revolutionera företagsvärlden och omvandla alla företag till arbetarägda är inget annat än en ideologisk skrivbordkonstruktion. Fast ärligt talat tror jag inte socialisterna bryr sig. När verkligheten blir alltför påträngande och frågorna för många drar de hellre till den marxist-leninistiska idéklubben för att diskutera socialism med sina likasinnade polare. Mycket snack. Ingen verkstad. Synd bara att de inte begränsar sig till det utan envisas med att dra ut på sta’n med jämna mellanrum för att förstöra det som entreprenörerna byggt upp.
Vänsterretorik för nybörjare
- Nämn USA i minst varannan mening. Dra dig inte för att nämna USA även om den du samtalar med berättar om sonens första steg. Har grabben ramlat omkull är det säkert USA:s fel.
- Är inte den du pratar med uttalad socialist är han din fiende. Du är berättigad till att använda personangrepp mot honom. Faktum är att personangrepp mycket effektivt kan ersätta argument i sakfrågan. Låt dig inte dras in i en diskussion kring sakfrågan. Ett par välriktade ”Timbrohöger”, ”bakåtslick” eller ”jävla nyliberal förtryckare” får dig snabbt på rätt spår igen.
- Uteslut ALLTID det eventuella tredje. Alltid, utan undantag! Det kan bara finnas din väg eller vägen till helvetet. Var noga med att måla den senare med väldigt tydliga färger. Du kan dölja de stora bristerna i din egen väg genom att använda nyckelord som ”odemokratisk” eller ”klassförtryck” om den andra vägen. Bry dig inte om att de egentligen inte har med frågan att göra. Vänsterns nyckelord är universella och kan användas i alla sammanhang.
- Du glömmer väl inte bort att ondgöra dig över USA? Om du mot förmodan skulle tröttna på det kan du alltid växla mellan USA och Israel.
- Bygg halmgubbar. Kan du bygga en halmgubbe som får bocken i Gävle att framstå som en åkersork finns det säkert en plats för dig i Ung Vänsters ledning (eller i Vänsterpartiet, om du är för gammal för UV). Bry dig inte om vad din meningsmotståndare skriver eller säger. Kom ihåg att du ALLTID har tolkningsföreträde över hans åsikter. Att basera dina argument på vad han faktiskt skriver och säger är högertrams och sådant ägnar sig inte en vänsterretoriker åt. Förresten skulle du ju se upp med sakargument. Har du redan glömt det?
- Vedertagna definitioner gäller bara om de kommer från vänster. Det är bara då som A betyder A. Annars betyder A, B, eller kanske Z. Men klargör för allt i världen inte din definition. Det blir så mycket svårare att definiera om den för att passa nästa meningsduell.
- Vaghet är en dygd! Allmänt flumprat är så mycket bättre än specifika sakargument. Hur ska din meningsmotståndare kunna angripa dina argument när du knappt själv vet vart dina tankebanor är på väg.
torsdag 15 februari 2007
Hela livet i en madrasserad cell
Överläkare David Eberhard intervjuas i Svenska Dagbladet idag. Jag har med stort intresse följt de tidigare artiklarna som handlar om den svenska trygghetsnarkomanin. Tyvärr har det inte blivit av att jag jagat fatt i Davids bok ”I trygghetsnarkomanernas land – Sverige och det nationella paniksyndromet” (Prisma). Nog dags att göra det. =)
Jag har länge förvånats över den övertro till staten som allmäktig beskyddare som många tycks hysa. Var finns tron på den egna förmågan? Vi kan - om vi bara vågar. Arbetarrörelsen har i stora annonskampanjer hävdat att vi måste öka tryggheten för att folk ska våga. Jag tror knappt det går att öka den i många stycken falska trygghet folk invaggas i av röstfiskande politiker. När ska vi inse att politikerna också är helt vanliga människor, med goda egenskaper men också med fel och brister. De besitter inga övermänskliga förmågor som gör att de fattar bättre beslut än du och jag. De kan inte skydda dig bättre än vad jag kan och vice versa.
Att denna trygghetsnarkomani med full fart är på väg att bli en demokratisk katastrof beskriver Andris från Fruängen så väl att jag egentligen inte har något att tillägga.
Jag har länge förvånats över den övertro till staten som allmäktig beskyddare som många tycks hysa. Var finns tron på den egna förmågan? Vi kan - om vi bara vågar. Arbetarrörelsen har i stora annonskampanjer hävdat att vi måste öka tryggheten för att folk ska våga. Jag tror knappt det går att öka den i många stycken falska trygghet folk invaggas i av röstfiskande politiker. När ska vi inse att politikerna också är helt vanliga människor, med goda egenskaper men också med fel och brister. De besitter inga övermänskliga förmågor som gör att de fattar bättre beslut än du och jag. De kan inte skydda dig bättre än vad jag kan och vice versa.
Att denna trygghetsnarkomani med full fart är på väg att bli en demokratisk katastrof beskriver Andris från Fruängen så väl att jag egentligen inte har något att tillägga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)